Aftonbladet – 2 juli 1858, sida 3

Skänk icke deder: dumhufvudena Merlini komp: den glädjen att bringa dig ur din fatt: ning! Låt din hämd vara att känna, det du är så god som tusen af demb Morbror! Jag bekänner att jag skulle föredraga någon mindre filosofisk och mera solid hämd. Och hvad gagn kunde det göra dig eller någon? Antag att du kunde till och med hugga hufvudet af alla ledamöterna! Du skulle ändock ha uträttat ingenting. Nya Merlini skulle uppstå och uppfylla de förras platser. Merlini komp, äro frädets frukt, min kära gosse; det onda ligger i roten. Ändtligen, när det behagade Gud, for min farbror kaniken bort, och jag fick något litet, jemförelsevis, vara i fred, Jag hade ännu framför rd nio månaders tvungen ledighet, och jag bjöd till att sysselsätta mig för mig sjelf. Jag skref en legend i sexradiga stanser, någonting sådant som Tommaso Grossi nyss hade bragt på modet genom. sin Ildegönda, . dernäst en tragedi och derefter en omedi. Det var alltid samma ämne under olika former, en återspegling af min själs tillstånd, — en oskyldig man, hvilken sträfvar, strider och faller; krossad af triumferande förtryckare. Jag slukade hvarje italiensk eller fransk öfversättning af Shakespeareg, Goethes och Schillers arbeten, som jag kunde komma öfver. Den brinnande passion, som andas i hvarje rad af den sistnämde, fängslade mig. Jag genomläste flera gånger med ett slags yrsel af förnöjelse hans ungdomsalster Konsten att göra lycka, (der PFarasit) och Röfvarebandet (Die Räuber). Jag hade en bestämd passion för den filantropiske röfvarehöfdingen Carl Moor, hvars bild var oemotståndlig för mig och spökade i min hjerna dag och natt. En bok af annat slag, IIistoire de la ve gårirätion de la Grice maderner, af en fratsk författare, läste jag med atort intresse