Aftonbladet – 2 juli 1858, sida 3

och en för nomiv. sing. och det öfriga af singwlaren (utom genitiv). Således 2 ändelser. Hvar och-en vet, att detta afundsvärdt enkla språk dessutom-lyckats befria sig från hela det godtyckliga krånglet at inbillade olika kön för ord. I Engelskan gör neml. artikeln — både a och the — ingen skillnad på kön, och adjektivet och pronominet ej heller; med undantag af personalpronominet för tredje person. Dess he och she (han och hon) sätts dock endast i st. f. sådana substantiver, som utmärker lefvande verciser, med: verkligt kön, maskulint eller feminint, — annars för alla andra ord neutralformen it (några ytterst få qvarstående undantag oberäknade). Engelskan må med rätta vara stolt öfver att, i detta afseende, ensam bland alla språk ha hunnit den absolut förnuftiga ståndpunkten! Bopp tycks antyda, att i urspråket möjligen alla ord, utmärkande liflösa föremål, en sång varit newtrer (Vergl: Gramm. 1:sta B. 2:dra Uppl. sid. 244) och att allt hänförande af sådana srd under maskul. eller femin. ordkön, eller tvertom förvandlande af mask. och fem. till neutrer, varit sedermera tillkomna förändringar. Engelskan skulic då i detta afseende dessutom, på visst sätt, befinna sig tillbaka på den ur-klassiska ståndpunkten. I den gamla Isländskan räknas tre starka deklinationer, och en svag; men skillnaden mellan 1:sta oek 2:dra starka deklinationerna är mycket vaeklande. Paradigmerna är inom deklinationerna mer eller mindre olika för de tre genera. Numeri var två, och inom hvardera finns blott 4 kasus: nom., genit., dat.. accus. Vokativen är försvunnen såsom serskild böj aingsform. Maskulina. substantiver af 3:dje deklinationen har verkligen, vid deklinerandet alla andelserna olika; men för de öfriga substantiverna sammanfaller en eller flera af ändelserna, så att substantivet får från 8, 7, 6 till 5, 4 och : o. m. en del förkortade, endast 3 olika ändelser vid deklinerandet. Man ser, att, sedan det gamla böjniagssätet engång börjat brista, så tappas den ena maskan efter den andra! Fornsvenrskan hade måhända i en och annan ändelse vokalen något olika. (variationer mellan u och c,. i och e 0. 8. Vv.) äfvensom den kanhända mindre älskar vokalbyten inuti ordet; men antalet ändelser är i allmänhet detsamma i motsvarande ord. Med slut-arfikel får Substantivet under deklinerandet i Tsländskan och Farnsvenskan: 8, 7, 6 ändelser i(Forn-Sv:s och Forn-Nors:s Spr. byggn. af P. A Munch samt Svenska Spr. Lag.) I Svenskan bortföll under Medeltiden och under Wasatiden, så småningom, den ena kasnaländelser: efter den andra. Fåfängt stretade skriftspråket, d5 såssm nu, emot! Fåfängt sökte bröderna Olaus och Laurentius Petri, u:der Gustaf Wasa, och lika f2 fängt Svedberg m. fl. före och nader Carl XIi,. att genom bibelöfversättningar och andna skrifter återföra de gamla ändelserna. Språkets genius visste bättre hvad dess fril tillhörde! -Talspråkes gick sin gång till formförenkling, och skrifisorgiiet måste supa (onödigtvis) följa med, en nya Svenskan antar substantiv jer deklis nerandet i obestämd form, 4 tudelter (grän pe nas, qvinnor, qvinnors), och i 5:te deklin. endas Z (bruk, bruks). I denna, den obestämda form akriftoch talsvenska fullkomligt lika, I deklineran. det med slatartikel kan deremot substantivet iakbit svenskan erhålla 5 ändelser (hästen, hästens, bast SR eller hästarna, hästarnas), i fall n en pg i kr Å , nan vill, såsom somliga, uppställa såsom regel, att för nomi pj, ch arg KE omvexlande ändelsen pr, — bh ex. hästarne ä. öfriga kasus eadast — . RN data Tar svenskan vet ej af denna åtskillnad, och här säl blott 4 ändelser, äfven i sin bestämda deklination 3 Dessutom vidtar talsvenskan den. få Fn SA örenklingen att reducera bildningen af d n bestämda formen fö, 5 deklination till likhet med de öfri a dekiinallenemar, en sak, som dock ej inverkar på ändelsernas antal för kvart serskildt ord; men som är en förenkling deklinations-systemet; ex. brukens till likhet mcd qvinnorna, hästarna, sakerna, minnena; då deremot I skriftsvenskan 5:te. dekl:s bestämda lural bruke framstår sem en egenhet emot de anåra deklinationernas. I systerspråket Danskan är, äfven i rit. språket, denna ojemnhet undanröjd tt. ex. Dyrene (djurzna). Rask Dan. Gram. 2:dra uppl. sid. 19. AÄfven denna af talsvenskan vidtagna förenkling, kar ad den skandinaviska frändskapen att stödja g på. me 0ss nu sammanställa det hufvudsakligaste af allt detta Substantivet antog vid deklinerandet: i Sanskrit högst 17 olik ) i Grekiskan 1 a Sadeln i Latinet 8 a i Möso Götiskan RR i Isländskan D 8 a , Det antar nu i Tyskan RN i Skriftsvenskan (möjl.)-5 i Talsvenskan : 4 oo i Italienskan I i Spanskan 2 i Fransyskan I i Engelskan . 2 , Oemotståndligheten af förenklingsrörelsen är redan wf denna substantivets historik tydlig. I nästa artisel skall man se att verbet följt samma lag. Rv K.