Aftonbladet – 2 juli 1858, sida 3

kens hufvud hade aldrig varit ett af de starkaste, och de tio år, hvilka förflutit från den tid, då jag betjenade honom vid messan, hade icke förbättrat det, En af hans. svagbeter, som jag tror mig ha underlåtit att omtala, var alt tro, det hans närvaro kunde ställa allting tillrätta. Hans favorituttryck vid alla stora tillfällen var: Jag vill gå sjelf, och han hade kommit. Med honom kom sjelfva Hir Onde in i huset. Hans lexor för mig voro ändlösa, och jag måste säga till mitt eget beröm, att jag hörde på dem med ett tålamod: och en ödmjukhet, som föranledde mig att undra öfver mig sjelf. Ibland var dock pröfningen för stor, t ad tålmodighet har sina gränser. . Då uppstodo förfärliga scener. Jag tycker att jag ännu hör kanikens gälla diskant, svärjande vid alla gudar att han skulle göra oss alla arflösa och bringa oss till tiggarestafven. Min far förklarade för sin del, att han vore trött vid att uppoffra sig sjelf för en -hop otacksamma barn, och att han ville draga sig tillbaka på landet: ådana uppträden gjorde oss alla, men isynhet min arma mor, outsägligt olyckliga. Hon var outtröttlig i sina bemödanden att trösta mig, och så voro äfven Cesar, Fantasia och den käre morbror Giovanni, hvilken hade varmt tagit mitt försvar, och hvars vänlighet var oupphörlig; men hans deltagande var en droppa boning i ett kärl fullt med malört, Mitt bem hade blifvit mig förhatligt, och, med undantag af måltidstimmarne, var jag alltid ute, antingen hos Fantasio eller mor-. bror Giovanni. Mod, min kära vän!) plä2 denna ömma slägtingsäga till mig när an såg mig ovanligt nedslagen. Sta, come torre, fermo che non erolla Gismmai la eima per soffiar di ventix