Aftonbladet – 2 juli 1858, sida 3

Om Språkfrågan. VIII. I den föregående artikeln gaf jag några antyd ningar om hur, enl. den nyaste språkforskningens uppfattning, språkets första bildande af ord och former tillgått. — Jag tillade dock, att allt detta till hörde språkets förhistoriska period, om hvilken man egentligen blott kan framställa sannolikheter. — Jag nämde äfven, att när språkets historiska period inom vår språkstam börjar, träffar man detsamma belastadt med en ofantlig massa böjningsformer. Jag öfvergår nu ti!l att inom vår språkstam, den Indo-Europeiska, språk efter språk, genom tiderna följa den ursprungliga formmassans aftagande oeh förenklande vid de två hufvudklasserna af ord: substantiver och verber. Hvar och en kan då sjelf se hura oupphörligt och oemotståndligt denna förenklingsrörelse pågått. I förbigående erinrar jag här, på förhand, om, att man dock skulle begå ett ofantligt misstag om man trodde, att språket, med hvarje sålunda bortlagd böjningsform, mistat förmågan att uttrycka den tankeskiftning, som med en sådan böjningsform ursprungligen uttrycktes. — På intet vis! — Språket har blott bortlagt böjningsformen för att ersätta den med en omskrifning. — Så ersätter språket de kasusböjningar, som det bortlägger, genom att i stället framför substantivet sätta artiklar och prepositioner, eller små ord, som enkom fått åt sig uppdraget att, på ett enkelt och likformigt sätt, uttrycka de bestämningar af Substantivets förhållande till andra ord, som förut, på ett omvexlande, mångfaldigt och intrassladt sätt, uttrycktes gesom böjningsändelser (om deras beskaffenhet af ursprungliga förkortade sammansättningar längre fram). Liknande uppdrag får vid verberna hjelpverber och personalpronominer. — Det är samma riktning, som genomgår hela civilisationens historia, äfven i alla andra afseenden, och som kan uttryckas med ett enda ord: arbetsfördelning. Det må ha varit mera poetiskt då vilden eller halfvilden var nödsakad att vara oberoende af allt andra menniskors biträde — emedan han ej kunde erhålla sådant ; eller då, t. ex. odal-bonden, sednare — dock alltid i den gamla goda tiden— var nödsakad att, utom åkerbrukare, vara smed, snickare, väfvare, bagare, skomakare och skräddare för sitt eget behof; emedan arbetsfördelningen ännu ej inträdt, och icke ännu serskilda klasser öfrertagit de ofvan uppräknade serskilda bestyrena, — Det må ha varit, om man så ändtligen vill. mera poetiskt detta tillstånd — hvad som är säkert är att det var obeqvämt! — Sak samma med språket. Hvarje ord måste, i den gamla goda tiden, ega förmåga att sjelft uttrycka alla de olika ställningar, bvari det kunde råka till andra ord; emedan man ännu-ej påhittat att uppdra åt vissa ordklasser att uttrycka dessa ställningar, i hvilka alla ord (af samma art) på samma sätt måste komma uti. Men arbetsfördelningen inträdde, och hvarje ord befriade sig, allt mera och mera, från den tryckande skyldigheten att utmärka sådana der allmänna förhållanden mellan olika ord, såsom t.ex. att vara de egande eller det egda; att vara de handlande eller föremålet för en handling 0. 8. V..0. 8. v. och hvarje ord sökte, allt mera oehb mera, att komma derhän, att ej behöfva uttrycka något annat än hvad som var för ordet egendomligt, oeh ej af annat ord, eller helt enkelt genom ordets ställning i satsen, kunde fullkomligt med samma verkan återges. Den nu följande redogörelsen för formbyggnaden i de serskilda språkena är dock ej i ringaste mån ämnad att ha vetenskapligt värde eller fullständighet. — Jag har blott kunnat i aldra yttersta korthet ange afdelningarsa af formbyggnaden, för att derigenom ge ett begrepp om formernas antal i hvarje språk. Att tillika visa huru dessa former, för något såson: exempel raldt ord, såg ut i hvarje språk, hade visst varit önskligt; men var naturligtvis redan omöjligt inom utrymmet af en tidnings spalter. — Ännu mera omöjligt var att ge fullständiga paradigmer för hela deklinations-. och konjugations-systemerna, ehuru ännu mycket mera slående klart formförenklings-rörelser skulle framstått ör en sådan fullständig illustration. — Om jag tagit i beräkning deklinationernas: och konjugationernas antalså skulle kalkylen naturligtvis gifvit helt andra och större siffror. Massan af änlelser skulle då blifrit ofantligt mycket större för de ildre språkena, under det att antalet böjningsändelser för nyaste språkena, antingen jemförelsevis föga. eller alls intet, skulle ökats; men, i min tanke, vore ett sådant sätt att räkna formerna aldeles oegentligt och förvillande, då man ej kan bilägga upplysande varadigmer. Jag räknar derföre blott, hi kelt, Å