Aftonbladet – 2 juli 1858, sida 3

Ni kännerdemp, sade han, och ni är en af deras antal; Och äfven om ni icke vore det, göra de vederstyggliga ord, ni nyss yttrade, er till deras medbrottsling. Gå! Ni nar endast fått hvad ni förtjenar. Hvad svar kunde ges på detta slags logik? Jag försökte det ej, och utan att ge den värde ledamoten tillfälle att en gång till befalla mig att gå, aflägsnade jag mig, intagen af harm och afsky. E Jag afgaf en trogen berättelse om alla de bemödanden, jag gjort, och deras fruktlöshet, till min far, som, till min tröst, sade mig, att jag icke hade förstått huru jag skulle bära mig åt. Från den dagen uthärdade jag mijt lidande likasom helgonets, hvilket långsamt stektes på ett halster. Jag öfverhopades jemnt och ständigt med stickord, bittra sarkasmer, lätt begripliga hänsyftningar och dylikt. Gick någonting på tok hemma, var det mitt fel; var det fult väder tre eller fyra dagar efter hvarandra, skyldes det på mitt olydiga uppförande, Ibland blef jag intagen af ett slags beundran öfver min fars outtröttliga ihärdighet och fintlighet. Tiden utöfvade ingen verkan på honom; han passade på vid alla möjliga tillfällen. Var det kallt, hett eller regnigt, gjorde regn, hetta och köld ingenting ; H , åt dem, söm kunde sitta trefliot hemma. jHvarje helgdag medförde oföränderligen anmärkningen, att hvar dag var en helgdag för somliga. Syntes äpplen eller persikor på bordet; svore de ju så mycket lika biljard bollar. Med ett ord, min fars uppfinningsförmåga var outtömlig. På Ett dundrande bref från min farbror kanis ken kom att lägga bränsle på elden. Det lästes och kommenterades, Himlen skall veta ed hvad bitterhet; i min närvaro. : Men det värsta var, några dagar derefter, min farbrors ankorast i egen person. Den värdige kaui3 i