Aftonbladet – 2 juli 1858, sida 3

räknades till och hvad de sedermera visat sig hafva kostat. Professor Nyström antcg trolisen att reparationerna skulle fortskyndas, ef:ersom han begagnade det visserligen sväfvande uttrycket de nästföljande åren — men iå kostnaden derjemte uppgifves, ligger i sjelfva summan en antydan, att reparationen borde på några år kunna fullbordas. Såsom vi edan anfört, har dock reparationen derefter oafyrutet fortgått i tjugo år och är ännu icke på ångt när fullbordad. Från 1837 års början till och med 1856(längre gå icke de räken-kaper, som till kammarrätten aflemnats) har len utoch invändiga reparationen å sjelfva lomkyrkan redan kostat 219.000 rdr, således yra gånger mera än som beräknats; och då stora arbeten ännu förestå under flera år, är let icke osannolikt, om professor Brunius får efva, att ännu ett eller annat årtionde förflyter och ytterligare ett par eller trehundratusen dr måste användas på domkyrkans reparaion; ty det är en märkvärdig företeelse, att ikasom älskaren vanligen, så länge han är sär, upptäcker vissa nya förtjenster hos sitt jertas herrskarinna, så eger vår store professor i bygnadskonsten den egenheten, att h0s sitt hjertas herrskarinna — domkyrkan i Lund — upptäcka allt flera — brister, hvilka ran dock utan vidare olägenhet för kärlekens kontinuitet anfaller vid roten och korrigerar. Van skulle nästan kunna säga, att likasom logen i Venedig vigde sig vid Adriatiska hafvet, så är professor Brunius vigd vid domkyrkan i Lund. Ingen af brudgummarne har dock haft skäl klaga öfver sin bruds fattigdom 2). Im under dessa ofantliga reparationer det änlock skall lyckas att få rätt på hålet, der Finn uraktlät att insätta slutstenen, lemna vi lerhän; framtiden kan endast derpå lemna svar. Om vidare den totala förändringen i kyrkans inredning är fullt öfverensstämmande med kyrkans stil, hänskjuta vi till sakkännares bedömande. Hvad vi allenast vilja såsom en utomordentlig märkvärdighet anföra, och som bestämdt icke har sitt motstycke här eller i något annat land, är, att alltsedan ;professor Brunius tog domkyrkan omhand, har icke någon i högre mening sakkunnig man haft uppdrag att — eller — om vi så skola uttrycka oss — vågat underkasta hr Brunii åtgärder en närmare granskning 9). Vi vilja icke heller råda någon till en sådan åtgärd. ty professorn vöössederne språket och använder städse en vederläggningsmetod. som i ordets hela bemärkelse är lika mustig som oöfverträfflig. Vi hafva ofta hört den frågan göras, om och hvar hr professorn förvärfvat sig dessa förvånande arkitektoniska kunskaper, som han först vid uppnådd full mannaålder började utveckla, ty dessförinnan var han uteslutande en värderad språkforskare. Man har icke kunnat besvara denna fråga annorlunda än med åberopande af ett yttrande, som professorn sjelf citerat och som är fullt tillämpligt — tro vi — på honom sjelf. Han lärer nemligen i sin födelsebygd frågat en skicklig grofsmed, af hvem han lärt att göra sina vackra smidesarbeten; hvarpå smeden lakoniskt svarade: — Af Gud!l: Så ungefärligen torde man ock böra förklara -uppkomsten af Brunii bygnadskonst; lägger man dertill hans både i andligt och muntligt afseende superlativa djerfhet, hans skarpsinnighet och slutligen den ovanliga lyckan att till lärospån få en hel domkyrka kastad i sin famn, med stora brister och än större inkomster, så torde deri ligga både förklaringen öfver och beviset på hans stora bygnadsskicklighet. En af Bruniibeundrare förklarade en gång, att han var bygnadskonstens Johanna af Örleans.s Häri torde ingen öfverdrift ligga. 10) Icke utan sin stora märkvärdighet är att både domkyrkorådet och professor Brunius utan ringaste tvekan så uteslutande betraktat och betrakta domkyrkan såsom sin possession, att hvarken någons samtycke begäres rörande hvad som skall, å Domkyrkan verkställas, eller redogörelse lemnas öfver hvad som blifvit årligen vidgjordt. Det är rent af en lycka att de maktegande ej helt enkelt låta nedrifva 8) I nyssnämde uppgifts summa ingår icke det arfvode, som professor Brunius uppbär i egenskap af domkyrkans arkitekt. Sammanräknadt för alla åren, utgör det omkring 20,000 rdr bko. Hr Brunius uppbär dessutom full professorslön och har derjemte ett ypperligt prebendepastorat, hvars inkomster han med stor kraft uppdrifvit till högsta möjliga punkt. Å 9) 1835 tillkallade domkyrkorådet den utmärkte professorn i arkitektur vid konstakademien i Köpenhamn. Hetsch; men alldeles icke för att yttra sig om domkyrkans bristfälligheter, fastän reparationerna då voro i full gång, utan för att utlåta sig lämpligaste platsen för — det blifvande biskopsuset. 4 10) Professor Brunius är pastor i Stäfvie och Lackalänge. På senare stället har professorn uppfört ett kyrktorn, hvilket dock blef så smalt, att ringningen der icke kan verkställas på vanligt sätt, utan måste kläpparne der bringas irörelse medelst en lina, under det att klockorna sitta stilla. Bondgubbarne, som fått i sitt hufvud att bygnadenvar förfuskad, blefvo häröfver mäkta förbittrade och funderade på att ställa honom till rätta -derför. Men saken förföll. Trovärdiga personer ha försäkrat oss att hr Brunius ieke mer än en enda gång predikat i sitt prebende-pastorat, och Ahnfeldt anty der i sina studentminnen 1:a del, sid. 66, att denna a redan länge varit tryckt innan den blef ållen — Efter predikan höll professorn sockenstämma, dervid bondgubbarne gingo honom hårdt på lifvet. Slutligen utbrast han: Hvad är det för något I gormen om, Lackaiängegukbar? Inbillen er icke, att I kuhnen göra mig någon förtret eller skaffa mig afsatt från pastoratet; ty jag ärnar aldrig mera tjenstgöra hos er, edra — — -— (uttrycket kan ej återgifvas) — utan skall fortsätta mina bygnadsarbeten midt för er näsas.. Det är