Aftonbladet – 1 juli 1858, sida 2

ller spanskt slafskepp. Och saken behöfde i anning icke någon särskilt förklaring för tt utredas. Negrerna förklarade alla, att e icke ingått någon fri afhandling; mären efter handklåfvarne syntes ännu qvar å åtskilliga bland dem; mer än en förtäljde istorien om sitt gripande. Det upplystes äfenledes, att några af dem blifvit lockade att å ombord under förevändning att få arbete i amnen, oeh derpå gripits och kastats ned i keppsrummet. Att de icke voro fria emigranter, dagalägges deraf, att de ända till sista man iddade sig så snart de blefvo i stånd att göra et. En sak kan omöjligt vara tydligare. Att örelsen icke var något annat än slafhandel, buru under ett annat namn och utstyrdt med krymtaktiga förebäranden, kan ej betviflas af ågon förnuftig menniska; och med bortlägande af all officiel förbehållsamhet stämplaes ock derföre saken af lord Malmesbury i e kraftigaste ordalag. Öfverhuset, vanligen å noga iakttagande moderation i sitt språk, ttrade sig om dessa missdåd i en ton, som äl kunde förarga dem, som äro intresserade denna nya rörelse, samt den regering af hvilen de gynnas. Enligt vanliga förhållandet under det kejerliga systemet ha de franska tidningarne lifvit förbjudna att omnämna Regina Coeliaken. Målets detaljer äfvensom den engelka pressens anmärkningar undanhöllos för jen franska allmänheten. Debatten i öfveruset och utrikesministerns yttranden kunde nan emellertid icke lämpligen låtsa okunniget om, och så bröt regeringen omsider tystraden i denna fråga. Constitutionnel, en orjan, som man tyckes använda så snart någoning skall göras, som förefaller vämjeligt för le mera anständiga regeringsbladens ledare, ffentliggör nu en artikel, hvaruti förnekas, att tgärderna på afrikanska kusten ha någon ikhet med slafhandel, och utgjuter sin vreles skålar emot detta land, som vågat göra nmärkningar emot utförandet af en fransk lan. Frankrike, säger man, är alltför ädelt ch sjelfuppoffrande att inlåta sig i någon mensklig spekulation. Den nation, till hvilken la andra se upp och betrakta såsom en mönterstat, lärer ej vilja nedstiga från sin höga tällning. Allt detta är ganska bra, men ett ylikt sväfvande skryt utgör icke något svar å bestämda beskyllningar och på fakta, hvilka, åframt de icke vederläggas, leda till en oundiklig slutföljd. Kan det väl betviflas att de egrer, som voro ombord på Regina Coeli, beunno sig der emot sin wilja? Visste de ej wvad de sade, då de förklarade, att de blifit köpta och släpade ombord, eller förrädiskt litlockade, och att de blefvo glada då de ingo se Ethiope och hr Roberts? Var icke leras öfvergifvande af skeppet och deras flykt land en handling ef fri vilja, och kan denna andling förlikas med en åstundan att utflytta ill Reunion? Ingenting annat än säkerheten 108 en officiel sakförare; som vet, att offentiggörandet af stridiga fakta och opinioner är tillåtet, har kunnat förlåt en man att midtinder sådana omständigheter tala i en sådan on. Men Constitutionnel finner det dessutom sig illständigt att anfalla detta land i den hos continentala skriftställare traditionella tonaren — en tonart, som man eljest trott nu kulle vara temligen utnött. Afrättningarne i Indien, Irlands oförrätter, den macchiavellitiska politik, vi följt i vår egen negeremansipation, framkastas på det vanliga matta och itslitna sättet. I afseende på denna del af imnet ha vi några ord att säga hr Rene och le kejserliga publicisterna i allmänhet. Dessa werrar skulle göra klokt iatteftertänka, huru le sjelfva äro såsom klass betraktade, och wvilken ställning i moraliskt hänseende det and innehar, söm de tro sig kunna såra ned sina förolämpningar. Om de blott unde göra klart för sig, hvad Europa tänser om de litterära försvararne af det nuvakande franska systemet, och hvilken, å anIra sidan, Englands ställning är, såsom ett em och ett värn för allt som gör lifvet önskvärdt för hederliga och rättänkande män, skulle de, om ej af blygsel, åtminstone vf medvetande om sin egen vanmakt, upphöra ned sådana tirader som understundom riktas not oss. För hvad vi gjort under en lång illvaro som nation ha vi mottagit vår belösing, och denna belöning är framgång. Friet, ordning, allt mera utbredd bildning, institutioner, som efterbildas af hela verlden, stt ofantligt kolonialvälde, postkommunikatioer som omgifva hela jordklotet samt väldet sfver Asien ha varit frukterna af vår politik, och när hr Renge kan med sitt hånlöje omntetgöra dessa stora resultater, skola vi börja att hysa aktning för hans och hans kollegers kritik. Men detta den franske författarens Tu quoque är endast ämnadt att draga uppmärksamheten från handlingar, som äro vanirande för deras upphofsmän och skola bli vanärande för kejsarens styrelse, såvida han ej ogillar och straffar dem. Hvilken väg den ranska styrelsen må anse för sig tjenligt att beträda, är dock vår egen temligen klar. De britiska myndigheterna på kusten måste ej blott afhålla sig från att gifva något slags unlerstöd åt denna handel, utan de måste äfven förbjuda den på hvarje, britiska kronan tillhörigt, område,Soch, så vidt på dem beror, söka förmå de afrikanske höfdingarne att tillbakavisa de franske spekulanternas anbud. Om äfven fregatter och kanonbåtar böra förbjudas att blanda sig i saken, äro vi dock öfvertygade, att England har tillräckligt stort nflytande på kusten att kunna minska, om ej helt och hållet hindra denna förhatliga men