Aftonbladet – 1 juli 1858, sida 2

—— hos provincialstyrelsen öfver allmänna undervisningen, och denna hade afgifvit en berättelse till den höga kommissionen för allmänna undervisningens reformerande i Turin, hvilken efter djupt begrundande hade förmått sig att mMedgifya den önskade förändringen och att våga äfventyra de möjliga faror, hvilka kunde uppstå genom flera hundra studenters sammanförande några timmar på dagen i en och samma bygnad. Från den stunden höllos således föreläsningarne i universitetshuset. Denna nya inrättning, som vi mycket tyckte om, medförde en annan, som mycket mindre behagade oss, återinförandet af så kallad Congregazione, det vill säga studenternas församlande att gemensamt höra messan på alla söndagar och andra helgdagar. Detta bevistande af gudstjensten var en ovilkorlig pligt. Med Congregazione återinfördes Prefettoembetet. Denne Prefetto öfver Congregazione, naturligtvis en prest, hade bland sina speciella åligganden det att ha uppsigt öfver studenternas närvaro. Detta tillgick på följande sätt: Åtskilliga träramar hängde på muren i kyrkan. Hvarje fakultet, den juridiska, den medicinska, den teologiska c., hade en eller flera ramar, hvarinom suto långa rader af rörliga pinnar, på hvilka studenternas namn voro inskrifna, ett på hvarje pinnes knapp. Hvarje student, när han inträdde i kyrkan, uppgaf till hvilken fakultet han hörde och sitt namn, medan Prefetto eller en medhjelpare drog ut pinnen, som var märkt dermed. Pinnens ställning, utdragen eller inskjuten, tjenade till att bevisa studentens närvaro eller frånvaro. Prefettos underskrift var nödvändig för förnyandet af admittatur, och om två gångers frånvaro under tre månader kunde bevisas emot någon, förlorade han sin rättighet till admitjön Detta var en ny boja, fästad vid våra en.