Aftonbladet – 29 juni 1858, sida 2

le under kufvandet af indiska upproret begångna srymheterna, men som är alldeles opåkallad, när hon tillämpas på inflyttningen till de franska kolonierna. Man har der, så vidt vi veta, hvarken nedskjutit, hängt eller bundit framför kanonmynningarne, utan dom och ransakning, tusentals fångar. Man har icke der, midt i det nittonde århundradet, gifvit verlden det okristliga skådespelet af städer prisgifna åt soldatens alla lidelser, d. v. s. åt plundring, våldtägt och mord. Våra kolonier äro i närvarande stund mönster äf ordning, fred, ömsesidig välvilja och god styrelse. Vi hafva der utrotat slafveriet af ren menniskokärlek och utan att, såsom vissa andra, deri inblanda sjelfviska beräkningar; vi hafva höjt de fordne slafvarne till värdighet af. medborgare; vi låta dem åtnjuta. alla.i våra lagar inskrifna rättigheter. Än mera: vi hafva med dessa välgerningar förbundit anstälter, egnade att sätta de svarte i stånd att draga fördel af dem. Vi slösa undervisning på dem. Det offentliga understödet är i våra kolonier ordnadt med stör frikostighet: Religionen utbredes der med outtröttligt nit och outtömlig kärlek. Arbetet är der rikligt lönadt, lifvet lätt, friheten fullkomlig, och eländet drabbar inga andra än de lastfulle och. lättjefulle. : Den :svarta befolkningens tillstånd i våra kolodier är lyckligare än många arbetares uti fabrikerna i Europa: Det är, framför allt, oändligt att föredraga framför de uthungrade irländarnes,tvungne; äfven de, att i hundratusental göra sig biltoge och utvandra till Amerika. Hvadan kommer det då, att talare, som uppträdde i diskussionen om slafhandeln, icke skonade Frankrikes regering för tillvitelsen att deltaga i denna handel, som upprör vår nationalkänsla? Slafhandel! Men om detinginge i våra grundsatser att idka sådan, så skulle den ju vara utan ändamål, eftersom det icke mera finnes en enda slaf på någon fransk mark. Men äfven om det förhölle sig annorlunda, så vilja vi låta England veta, att vi skulle nedtysta vår egennyttas röst — vi, som oupphörligt offra vinsten åt de högsinnade idgerna. Det anstår ingen att i det afseendet gifva oss några lexor. Högsintheten, äfven oklok, den ädla känslan för äran röja sig på hvarje blad af våra häfder. Eller åt hvilket håll vända sig regeringarne och folken, när de: vänta, icke blött signalen till ett framskridånde inom den moraliska ordningen, utan ock den hjeltemodiga och oegennyttiga hängifvenhet, som förverkligar detta? Och det är oss som man icke skyr att anklaga för denna låga och lumpna spekulation, som kallas slafhandel! Må England gå till rätta med sig sjelft; må det fråga sig, hvilken det är som. förser de på Afrikas kuster bosatte negermäklarne med-varor, som befordra denna skamliga handel: Det skall der känna igen sig sjelft och erfara, att det åtminstone delar ned Förenta Stateråa fördelarne af denna varuleverans. Hvad Frankrike vidkommer, så är det rent från all sådan smuts; dess handel hår längesedan brutit alla förbindelser med slafhandlarne, bch om det vid Afrikas kust finner grundämnen till en affärsverksamhet, som båtar vår industri, så tillgodogör det sig dessa på de mest lagliga vägar, genom den hedöerligaste verksamhet, som drifves öppet inför våra utländske medtäflares ögon. Ja, det är sänt, att vi värfva afrikaner, för att göra dem till medborgare och fria jordbrukare i våra olonier. Ort det är ett brott ätt rycka ur det mest förnedrande tillstånd menskliga varelser, öfver hvilka är Hopadt allt K.dendorhehs,: okunnighetens och lastens elände; om det är ett brott att vidmakthålla civiliserade samhällen och industrigrenar, som för: tjena uppmuntran, sådana som finnas i våra kolonier: ett brott att gifva slafvar, jemte frihet: och välstånd, kännedom om kristendomens sanningar; ett brott slutligen att hindra våra kolonier från att förfalla i ett tillstånd af lägervall och barbari, såsom S:t Domingo — nåväl, vi begå dessa brott och vi räkna oss: det till heder. Man har missledt engelska folket, då man gifvit det, såsom tillförlitliga underrättelser, de oriktiga fäkta och falska uppgifter, som talarne i parlamentet hafva uppdukat, utan att hafva kontrollerät dem. Det är för öfrigt obegripligt, huru desse talare kunnat förbise det ansvar, som hvilar. på dem såsom medlemmar af regeringen och parlamentet, ända derhän, att så lättfärdigt göra sig till återljul åt de orimliga berättelser, som lidelse eller egennyttan offentliggör i de engelska tidningarne. Denna lättfärdighet har haft högst sorgliga följ!er, Så t. ex. då en medlem af öfverhuset, talande om det af. de upproriske utvafidrarne begångna mördet på de franske matroserna, sade: att de stackars olycklige svarte icke längre hade kunnat uthärda sinå bojor och sin fångenskap under däck, så yttrade denne talare en grof osanning; han smädade en vänskaplig nation och framkallade uti huset ett utbrott af dåliga lidelser, ovärdiga en sådan församling. En af hans embetsbröder utbrast också: De ifrägavarande slafvarne hafva icke mördat den franska besättningen; de gjörde en rättmätig uppresning och dödade män, som förtjenade döden, Och huset applåderade sådana ord Fördomarne och fanatismen drefvos i öfverhuset så -Mångt, att en af de ädle talarne offentligt uttalade sin ledsnad öfver, att en man af besättningen undkomm mördarne: Denne man var läkaren, hvilken de skonade derföre, att i deras förfäade själar fanns en gnista af tacksamhet. för de omsorger, som han hade slösat på dem. Men desse förmånte slaäfvar voro icke slafvar; de voro menniskor, som länge hade varit fria, medborgare i två republiker, utförde från Förenta Staterna till Liberia — menniskor,, som hade uppgjort frivillig öfverenskommelse om anställning i våra bkölonier och som icke leddes af någon annan bevekelsegrund, än af blodtörst och plundringslystnad. Behöfva vi tilllägga, att det är falskt, i grund falskt, att det finnes bojor och fjettrar ombord på våra utvandrarefartyg? Detta är ren dikt. Hela verlden vet att värfringarne i Afrika försiggå under verksam och kraftig tillsyn af den franska eskadern; under omedelbar och dJupphörlig kontroll af förvaltningen, som anställer en af sina agenter på hvarje värfvarefartyg samt under vård af kirurger, som Hafva ett ansvar att bevara. De grofva anklagelser, åf hvilka öfverhuset har återljudit, äro således blottade på hvarje förevändning, liksom på all grund. Det kan lätteligen anas hvilket intryck ett språk sådant som detta måste åstadkomma i England. Efter läsningen at Constitutionnels artikel förundras man icke heller att erfara, det Times i sitt svar derpå utfarit med skoningslös, höäftighet mot Frankrike, såsom det heter i telegrafunderrättelsen om detta Times svar, om HKvilket vi ännu blott på telegrafväg ega kännedom. a RR Constitutionnel har för öfrigt vid sitt anfall mot England varit troget understödd af sina naturliga och vanliga hbjelptrupper, Pays och Patrien, af hvilka den förra tidningen aftryckt Const:s artikel, och dessutom i sin politiska öfversigt låtit inflyta nägra för Frankrikes intime allierade mindre angenäma rader i afseende på Cagliarifrågan. Patrie åter innehöll, samtidigt med Const:s ofvänstående I a TRA CPL BRÅ An R E-LSr: Ca eng spe