Aftonbladet – 23 juni 1858, sida 3

minstone de många bröstsjuka, som der andas lättare än på fasta landet. Vinrankan växer der på kalljord och bär under varma somrar mogna frukter; mullbärsträdet likaså, äfvensom valnötsträdet, hvilket der uppnår lika storlek som i Tyskland, ofta öfverträffande eken i höjd. Munkarne och Hanseaterna visste hvad Gotland dugde till. Danskarne likaså, och ryssen har mer än en gång kastat lystna blickar öfver på den ögruppen. Väl vore om svenskarne aldrig förglömde, att den ligger endast 20 mil från ezarväldets gräns. Ingen bör finna det underligt att en befolkning, bosatt på en ö midt uti den oroliga Östersjön, sommartiden med ringa beröring med fasta landet, vintertiden ofta för flera månader afstängd från allt samband med den öfriga verlden, skall vara efter sin tid i mycket och bära prägeln af en liten kälkborgerlig stat för sig sjelf. Hittills har icke staten gjort . något särdeles för denna befolknings andliga lyftning, och sjelf har den haft föga håg att gå framåt. .Öns administration är, om man så vill, patriarkalisk, men då är det en urväxt patriarkalism utan all naiv karakter. Man kan på den tillämpa Bellmans ord om polisen i sjöoch uppstaden Mariefred — neml. att den är något svag. Ännu innehafves det största antalet civila och alla ecklesiastika tjenster af infödda, hvilka på grund af denna egenskap anse sig dertill företrädesvis berättigade. Främling kallas ännu en hvar, som icke är infödd på ön, han må för öfrigt ha vistats der huru länge som helst, och ,utrikes säges den öbo hafva varit, som någon gång besökt fasta landet. Isynnerhet bland allmogen är öns ställning till det öfriga Sverge ganska-oklar. En ganska förståndig bonde i grannskapet af Slitehamn meddelade mig, att den konungen, som regerade i Sverge, härom året kommit dit öfver med hela sin armå och tagit in Gotland. Men han hade icke alls plundrat, eller pålagt några nya skatter, som förr i tiden, utan betalt allt med klingande mynt, — så att svenskarne numera tycktes vara ett beskedligt folk. Kungen hade blott börjat anlägga en liten fästning der (på Enholmen) för de många skälmarne, som de icke i Sverge hade plats för. Han trodde nog att grannsämjan numera skulle bli ostörd, — ty — tillade han — ,vi ha så litet att göra med svenskarne. Gotlandsallmogen är godmodig, välvillig och stillsam. Ett hufvudrag hos densamma är en innerlig hängifvenhet för sin ö. Derföre äro utflyttningar ytterst sällsynta. Inga yttre omständigheter mana heller dertill. Välmågan är allmän, och jordegendomen temligen jemt fördelad. Der finnes mera arbete än -arbetare, och. derföre berga sig dessa särdeles väl. De arbetare, som årligen, och ofta i stor mängd, komma öfver. från fastlandet, sakna aldrig riklig förtjenst. Af lätt insedda skäl är det dock sällan de mest. nyktra och sparsamma som bege sig dit, och deras uppförande är derföre icke alltid det mest tillfredsställande. Likvisst träffade jag flerstädes främlingar? af arbetsklassen, som för sin sparpenning förpantat sig små: jordlägenheter, hvilka de voro sysselsatta att bebygga och uppodla. De voro särdeles belåtna med sin ställning och yttrade ingen lust att vända åter. Skaplynnet hos den egentligen jordbrukande allmogen och den, hvilken bor på vissa punkter af öns kuster, och som mindre sysselsätter sig med jordbruk, är dock märkbart olika. Hos den senare befolkningen, lyckligtvis dock icke talrik, spåras en större råhet; bland dem har upplysningen ännu icke så. förmildrat sinnelaget, att. t.ex. förolyckade fartyg annorlunda betraktas än såsom en välgerning, såsom goda priser. Derföre finnas ännu de,hvilka, såsom ordspråket säger, lefva kristligt och försörja sig af — vrak?, Kustboerna äro särdeles raska sjömän, och ibland dem finnas utmärkt djerfva Iotsar — så väl behöfliga just der, hvarest årligen så. många fartyg sväfva i fara och ofta förolyckas på de farliga skären. För sjöassuransbolagen är Gotland i mer än en bemärkelse en farlig ö. Oaktadt allmogen hyser stor kärlek till den jord söm den eger, visar den sig dock icke ati begäret att konsolidera jorden. Den bibehålles visserligen så mycket möjligt är inom lägten, men förökas dock sällan genom köp. Mig veterligen finnes också ingen trakt i Sverge, ler allmogen så talrikt och så tidigt sätter sig i ro, öfverlemnar he: mansbruket till son eller någ, betingar sig undantagsförmåner — på öspråket livision, och Vegeterar den återstånde delen. af Nifstiden. Gotlands-allmogen vill lefva godt, har stort tycke för värdelös zrannlåt, tager dagen som den kommer och Sfveranstränger sig i intet fall. Äfven med ett ringa arbete på jordbruket, lemnar det änlock i de flesta år rikliga skördar: sFlerstäles träffade jag unga hemmansbrukare som erlade livision både till-sina föräldrar. och Jessas föräldrar, de förra ännu i full arbetskraft, hvilken dock icke kommer jordbruket vidare till godo; enär det endäst hör till undantagen att livisionsfolket vidare befattar sig med något egentligt arbete för gårdens nytta. Följden deraf är, att då nästan allt hvadå ett sådant hemmansbruk produceras, förtäres på stället, föga kan afyttras, och sällan något öfverskott uppstår till betäckandet af sådana arbetsföretag, som kunna öka afkastningen. Jag kan icke erinra mig någonsvensk provins, der landtbruket, relatift till jordens bördighet, är så föga utveckladt, som på Gotland. Ingenstädes har jag sett på en gång ettså vanvärdadt jordbruk och så väl bygda bondgårdar som der. Annorstädes är förhållandet, att åvygnaderna . förbättras sedan jordbruket uppnått en viss fullständighet, i samma mån detta lem: nat medel till. det förra. Så icke på Gotland. Boningshusen der, oftast två våningar och täckta med tegel, uppföras med betydlig kostnad, stor skicklighet och icke utan en viss yttre lyx; bygnadsmaterialet är sten, som ) EE STEG ör SER TR FREST Et TNE YR FER