Aftonbladet – 22 juni 1858, sida 2

STOCKHOLM den 23 Juni. Bref från Daumark. Köpenhamn den 18 Juni. Att vid de nya folkthingsvalen en hop splitternytt folk skulle komma in, var tillräckligt förutsedt, och jag hade i tid gjort er uppmäfksam på att så skulle det komma att gå, men jag tillstår att denna profetia har slagit in i en ännu långt högre grad och utsträckning, än väl de fleste väntat. Ni känner redan af tidningarne från platsen utgången af dessa val, ej blott för hufvudstaden, men för nästan hela landet; ni skall utan tvifvel med öfverraskning hafva märkt, hvilken mängd af alldeles främmande ansigten som denna gång trädt fram inom representationen, likasom huruledes politiska personligheter bland de från: gammalt bekanta, äfven bland de mest bekanta och de med största rätt qvasi-sjelfskrifne, denna gång nödgats ligga under för mer eller mindre anonyma storheter och således måste finna sig i att för nästa triennium försvinna från den parlamentariska diskussionen. Emellertid är saken ganska lätt förklarad; det parti, hvilket vid detta tillfälle framförallt hade bort uppbjuda hela sin styrka för att söka få i thinget insatta representanter för det nationella medvetandet, för en bestämd dansk vilja, en orädd och manlig nordisk politik, detta parti har denna gång stått der helt lugnt med armarne i kors, förlitande sig på slumpens rättvisa och till den gamla slentrianens makt, medan åter det: andra partiet, som vill mäkling, dagtingan, status quo, om icke rentaf reaktion, vid detta tillfälle varit från första stund till sista ögonblicket verksamt, på sin vakt, organiseradt. sammanhållande, ansträngande sig i alla möjliga riktningar för att vinna sitt mål. Den taktiskt ordnade armån har slagit den sorglösa och till stor del upplösta skaran, detta är helt naturligt; reaktionsoch stillestånds: partiet har, medelst skickligt begagnande af det beornerade hatet hos en stor massa af inflytelserika industriidkare emot den nya näringslagen, förstått att vid valen här och hvar sätta på benen hela legioner af högljudda väl:are, hvilka hittills i allmänhet förhållit sig ganska passift; i de valkretsar här i Köpenhamn, der striden sålunda närmast och egentligen var mellan kandidater för näringsfriheten och kandidater emot densamma, kunde man fullt tydligt märka, huru i sjelfva verket allt stod till, redan vid första acklamation från parterna, enär hvarje ord emot näringsreformen upptogs ej blott med en alldeles döfvande salfva af bifall, men med ett systematiskt tredubbelt hurra, liksom af ett kompani soldater på signal från nådig kaptenen. Mot dessa opinionsyttringar var det för det sunda förnuftet, för medborgerligheten i högre mening, för hvarje uttryck af verklig politisk reflexion och patriotisk anda, rentaf omöjligt att skaffa sig gehör; skråmännen endast skrålade, så föll Linneman först, för den pommerske bagaren Scherfig, derefter Feddersen för skomakare Lier, derefter Damkjeer, Alfr. Hage och de andre. Det var nederlag på nederlag, och det har gått landet rundt. Det nationala och liberala partiet erkänner att det har fått en allvarsam lexa om hvad dess frid tillhörer, men såsom apatien och benägenheten att efteråt finna tröst ialla omständigheter äro med hvarannan närbeslägtade, tröstar man sig också verkligen redan med att valen dock i det hela taget måhända ej torde vara så alldeles förtviflade, att, när tbinget nu först blir samladt och man får öfverräkna sina krafter på begge sidor, totaliteten dock för den goda saken tilläfventyrs icke är så alldeles bortkommen som det vid första påseendet tyckes; det är sant, att flera goda män saknas, som icke gerna kunna umbäras, men för det första är det möjligt att de ännu komma in vid blifvande luckor, för det andra är der ju kanske bland de nya en och annan, som kan bli lika god eller så ungefär; noch ist Pohlen nicht verloren! Ingen önskar högre än jag, att dessa förutsättningar måtte visa sig berättigade, men, skepticus af naturen, har jag dock icke lika lätt som mången annan att handlöst öfverlemna mig åt detta slags ännu åtminstone temligen lösa tröstegrunder, och för att vara uppriktig, måste jag tillstå, att jag snarare anser hela den politiska ställningen härstädes rafva genom dessa riksdagsvals allmänna resultat erhållit en rätt vådlig knuff just i en tidpunkt, då det mer än eljest gälde att för verlden viga, att det danska folket hölle samman i en stor tanke, i stället för att inom sig sjelft falla sönder på grund af splittrade underordnade intressen, till sitt inre väsen högligen lumpna afundsjukor och lutter småaktiga passioner. Emellertid är olyckan skedd, och det båtar föga att närmare undersöka på hvem eller hvilka skulden närmast faller. Tyskland skall höruti träffa det riktiga, vare detta nog sagdt, Frankfurt skall hafva erhållit en värderik upplysning om hur åtskilligt står till i Danmark, och tyska förbundet skall med skäl säga: Vi trodde att vi hade för oss en nation, som visste hvad den ville, som insåg hyad som hotar den och som ämnade bli oss en hård nöt att knäcka; vi finna, gudskelof, att vi hafva för oss en hop hederliga och beskedliga medborgare, som på tan