Aftonbladet – 22 juni 1858, sida 2

att hvilia och njuta scenen framför oss. Solen höll på att gå ned, och när dess rosenskimmer långsamt lemnade kulle efter kulle, berg efter berg, tycktes de få en mild färgskiftning, uttryckande saknad och svårmodighet, Gradvis utbredde sig en mörk grå dimma nere i dalen, och hafvets klara genomskinlighet aftog småningom samt förändrade sig till en blygrå färg. I luften var en stillhet och ett lugn, som karakteriserar aftonen när den lider motnatten. Bilfverklangen från de sent ute varande fårhjordarnes klockor och årslagen från några båter Ja långt afstånd afbröto emellanåt svagt den rådande tystnaden, Flötsligen hördes från en kyrka nästan under våra fötter ljudet af en klocka, som ringde Ave Maria. Det var San Barnabas) kyrka, hvarmed är förbundet : ett litet kloster, tillhörande kapucinermunkar, der unga män, hvilka ämana inträda i denna orden, tillbringa sin noviciattid. Detta kloster står helt enstaka på sluttningen af en gofruktbar kulle och ser alltid ödsligt ut, men isynnerhet emot skymningen. Vi gingo in i kyrkan, hvilken var alldeles mörk, utom i en del af koret, som var svagt upplyst af en lampa. Ett halft dnssin kapucinnoviser lågo på knä uppå stengolfyet, sjungande psalmer, Tid efter annan höjde. någon af dem sitt. hufvyd emot frälsarens bild uppå altaret och visade anletsdrag, tärde af bön och fastande. Klockans ringning, ensligheten, den sena timman, hade bragt mig i en melankoliskt drömmande sinnesstämning ; uppträdet i det inre af kyrkan, likt en plötslig uppenbarelse, gaf en bestämd karakter åt de orediga bilderna i min själ och for.nade dem till ett verkligt beslut. En inre röst tycktes säga: Här finnes hvad du söker Jag bad länge och ifrigt och gick ut ur kyrkan med den fasta öfvertygelsen, att Gud hade kallat mig att tjena honom i enslighet och bön. Jag öppnade genast mitt hjerta för Alfredo och föreslog utan omsvep atthan skulle blifva kapucinermynk tillika med mig: Alfredo, som