Aftonbladet – 21 juni 1858, sida 2

följande dagar, men med icke bättre framgång. De. enda äfventyr, jag råkade ut för under mina spatseringar;voro just icke egnade -att upphöja min göda tanka om mig sjelf. En gång kom jag-i gräl med två gossar, hyilka hade tagit sig den friheten att skratta mig i ansigtet och kallade mig en harr och en pickelhäring samt hotade att slå sönder min egen käpp på min rygg. En annan gång, på det fashionabla Cafe Gran Cairo, hända att glaset, ur hvilket jag åt en glace, halkade ur min hand och föll på golfvet, och dess innehåll, utom det:att det icke litet skadade mina-ypsilaatibyxor, stänkte på ett ungt fruntimmers hvita klädning, hvilket olyckligtvis råkade att sitta nära mig. Detta: var mycket oskickligt, och som -alla ögon irummet, hvilket var öfverfullt, sade mig det, blygdes jag ofantligt. Efter ett par veckors förlopp var min. fåfänga betydligen Ne) och jag frågade mig sjelf: För hvad ändamål detta stöseri med tid, stöfvelsulor och jasminpomade? Detta sättatt -fraräställa min egen Person, var, i sanning, föga öfverensstämmande med min natur, och jag öfvergaf det utån saken Jag blef hemma och : tog mig för att asa. Jag läste från morgontill afton noveller, romaner, feåsagor, riddarehistorier på Vers och prosa, resebeskrifningar, med ett ord, hvad som föll mig i händerna slukade jag begärligt. Jag plägade sitta hela dagen uti ett litet-ensligt rum i den aflägsnaste vrån af huset, der jag tyckte mig mer njuta af mina böcker; och der, försänkt i ett slags extas, glömde jag helt och hållet den yttre verlden. Dikten utplånade verkligheten. Hvilken outtömlig grufva af nya nöjen, af angenäma rörelser öppnades icke för mig! Detunderbara isynnerhet hade en oemotståndlig attraktionskraft; och när min mor förmådde mig att gå ut och spatsera, huru stor var ej min obenägenhet att lemitray Huru stof min förtjusning att återkomma till mina kära böcker! Den af dessa, som gjorde mig på en gång mest säll och mest olycklig, var Paolo e Verginia.