Aftonbladet – 19 juni 1858, sida 2

rialier borde jag helst välja? Och hvilket var det snitt som kunde visa min person till dess bästa fördel? Jag hade ingen att rådfråga, ty dagen efter prisutdelningen hade Alfredo farit med sina föräldrar ut på landet, och af mina två bröder, som voro hemma, ingaf mig den yngste, hvilken skulle efterträda mig i skolan, icke något förtroende till hans smak, och den äldste var så mycket man, att jag blygdes att för honom röja min fåfänga. Caesar, aderton månader äldre än jag, den ende af mina bröder som hade kunnat hjelpa mig, var borta på ett besök hos vår farbror kaniken, för att genom ombyte af luft hemta sig från verkningarne af en scharlakansfeber. Således var jag helt och hållet öfverlemnad -åt min egen uppfinningsförmåga. Slutligen afgjorde jag, att en så vigtig person som jag icke kunde umbära en svart klädning. Ponera — och. hvad var troligare? — att erkebiskopen eller stadens guvernör skulle skicka efter mig, eller till och med — hvem vet? — att jag blefve kallad till hofvet. Jag måste bestämdt ha en svart klädning. Till den andra klädningen valde jag en rock af-mycket glänsande kastanjebrunt kläde, och himmelsblå pantalonger, med särskilt föreskrift för skräddaren att ge alltsammans ett snitt efter nyaste modet, som råkade vara teniligen absurdt. Jag kommer ihåg att pantalongerna voro hvad man kallade ypsilantibyxor, mycket vida, med hundra rynkor omkring lifvet och tillknutna vid fotleden utanpå stöflorna. Rockarne, fiskstjertfrackar?, som de då för tiden kallades, hade höga kragar och långa smala skört. Min enda. sysselsättning under en hel veckas tid var att gå åtskilliga gånger om dagen till skräddaren, för att vaka öfver tillverkningen af dessa sköna plagg. och mana på honom att snart göra färdig denna efterlängtade herrlighet. Valet af en hatt upptog också mycket min uppmärksamhet, Hufvudena voro den tiden delade i två hattsystemer: hattar med smala brätten och kort lugg, och hattar med breda brätten och lång lugg. Efter moget öfyervä