Aftonbladet – 19 juni 1858, sida 2

STOCKHOLM den 19 Juni. Midt under den allmänna politiska domningen börjar en och annan tillstymmelse till ett krigiskt gny låta förnimma sig på långt nörmare håll än Ostindien och Kina. Det är dock till en början endast inom tidningspressen som larmtrumma röres och vakteldarnej glimma fram. De amerikanska tidningarne taga på sitt vanliga mangr munnen full med; de mest emfatiska och krigiska fraser. I dessa stridsrop och de demonstrationer, som dermed stå i sammanhang, ingå i väsentlig mån de eröfringslystna planer och förhoppningar, för hvilka Mexiko sedan flera år är föremål från nordamerikanarnes sida, och svårt är att på förhand bedöma, hvarthän flottansmobilisering och den derigenom alstrade krigiska stämning skulle kunna leda. Engelska pressen är alltför I förståndig att närmare inlåta sig på de häftiga utgjutelser och smädelser, som flöda i den. nordamerikanska. Den lemnar dem obesvarade och behandlar broder Jonathan såsom en obelefvad yngling, med hvilken man måste ha något undseende, emedan han ännu befinner sig i slyngelåren. Vi ha redan genom den af oss i går efter Economist? meddelade artikel lemnat ett prof uppå det sansade sätt, hvarpå engelska pressen behandlar saken. Hvad åter angår de i all stillhet pågående franska rustningarne, ha åtskilliga engelska tidningar tagit bladet från munnen. Den artikel i Times för den 10 dennes, rörande detta ämne, hvilken förut på telegrafisk väg varit omtalad, innehåller i ett hofsamt språk åtskilliga mustiga sanningar. Den är af följande lydelse: sVi ha den lyckan att ega en regering, hvilken, såframt vi få sätta tro till hvad den säger oss, funnit medel att blidka Frankrike utan att nedlåta sig till någon af de vanliga utvägarne, och det ligger så mycket i vårt intresse att tro detta, att vi icke känna oss benägna att noga väga sannolikheter eller sätta i fråga hvad några skulle vilja betrakta så om ganska tvifvelaktiga påståenden. Låtom oss derföre på n gång antaga för gifvet, att vår diplomatiska tvist r slut och att en sinnesstämning nu inträdt, vida olika med den, som förestafvade den buttra depesch, med hvilken grefve Walewsky afslutade korrespondensen. Låtom oss :derföre vända vår uppmärksamhet till de bedrifter, som nu utföras på Indiens tropiska fält, till de oratoriska åskor, som slungas emot oss ifrån den eapitolinska Jupiters tempel i Washington, till kommissarien Yehs öden, till Montenegros blodbestänkta dalar, eller till hyad helst annat, som kan sysselsätta den politiske betraktaren. Men det förefinnes likväl en olycksalig omständighet, som tilltvingar sig vår uppmärksamhet, till trots af de redligaste bemödanden vi kunna göra för att öfvertyga oss om att den politiska atmosferen på Frankrikes sida är så klar som vi -kunde önska. Frankrike rustar — för hvad ändamål eller i hvilken tvist, emot hvem, eller för hvem, det veta vi icke — men det rustar obestridligen, och detta i en skala, med en metod, ett system, en beslutsamhet, som verkligen är fruktansvärd för alla dess grannar, vare sig att dessa, i likhet -med England, ha den lyckan att skyddas emot den annalkande stormen under de skuggrika grenarne af en entente cordiale, eller såsom Belgien, Piemont och Spanien, i. medvetenhet af sin oförmåga till motstånd, lyssna med billig oro efter den kommande orkanens första tjutande, eller ock, såsom Österrike, icke riktigt veta huru snart de kunna bli nödsakade att kämpa för sina besittningar emot en tapper och väl disciplinerad fiende. Det vissa är, att Frankrike rustar, och detta både till lands och till sjös. Dess arm, redan förut ganska stor, sökas nu betydligt. Man är just nu:i begrepp att fullborda en jernväg, som törenar Frankrikes alla militärstationer med befästningarne i Cherbourg, hvars hamn blifvit bygd med otrolig möda och kostnad, och som eger alla de utvägar konsten kan utfinna för att samtidigt inskeppa stora truppmassor. Frankrike är dessutom ifrigt sysselsatt att bygga en stor ångflotta med propeller och inrättningar efter vår tids krigskonsts bästa och nyaste principer; det samlar hela in kolossala styrka och synes vara i begrepp att utföra något storartadt företag, till hvars genomförande denna styrka måste till det yttersta ansträngas. Och man söker icke blott att förstärka oeh utvidga det militära elementet, utan dettaelement börjar äfven tillvälla sig en förherskande ställning emot det civila, hvilken för hvarje dag allt tydligare framträder och som naturligtvis gör oss oroliga för våra förbindelser med ett land, der jemvigten är så helt och hållet störd till följd af militärklassens öfvervigt. Förgäfves söka vi eiter någonting i Frankrikes närvarånde ställning, som skulle kunna förklara de märkliga åtgärder, hvaruppå vi här, ehuru ogerna, hänsyfta. Landets finanser befinna sig ien stälning, som måste göra hvarje utgift tör landteller sjöförsvaret, hvilken ej för landets heder oundvikligen påkallas, synnerligen olämplig. Englands folk hyser ingen uppriktigare önskan än att få förblifva på den bästa fot med sin fruktansvärde och krigiske granne, och vi äro förvissade om, att det icke finnes något land i Europa, som ej skulle med den uppriktigaste fsky och häpnad betrakta en brytning med Frankrike. Vi kunna ej för ett ögonblick tro, att de ofantliga rustningar, som Frankri! gr, äro beräknade för ett försvarskrig, enär icke på något sätt förefinnes den ringaste skymt af en önskan att an.ripa detta land. Dess styrelseform står i den fullkomligaste öfverensstämmelse med de åsigter, som hysas af Europas flesta regeringar, och här i England ha vi längesedan lärt oss att afstå från den fåvitska tankan att vilja påtvinga andra nationer våra idger. Om Frankrike blott är lyekligt, äro vi nöjda att det är det påsitt eget sätt, och vi önska ingenting högre än att se det stort, fridsällt och blomstrande. Hvarföre rustar då Frankrike? Det kan vara möjligt att den egendomliga styrelseförm, som Frankrike fu.snit för godt att.antaga, kräfver en viss tillökning, i armån: för undertryckandet af inresoroligheter, och vi skulle. långt hellre vilja tro detta, än att förmoda rustningarne åsyfta ett utländskt krig. Men om vi medgifva, attarmen ökz:s I i ändamål att försäkra det inre lugnet, huru skola: vi I förklara den dermed sammanhängande och samtidiga förökningen i Frankrikes flotta? Flottan har alltid varit Englands mest omhuldade vapen; derföre, bland ändra skäl, att det är ett vapen, som icke lätt kan användas till att undertrycka folket. I Frankrike måste samma grundsats vara gällande, och det är oss omöjligt att inse, för hvilket ändamål det landet utrustar en stor ångfartygsflotta. Frankrike har en-. dast få kolonier, och de äro af ringa omfång. Det!: rialier borde jag helst välja? Och hvilket var daot-ernitt tom kunde visa min nerson: till dess