Aftonbladet – 19 juni 1858, sida 2

har ingen utländsk handel att skydda, intet upproriskt Indien att återeröfra och reorganisera. Det har icke att befara landstigning på sina kuster af någon främmande makt. Hvarföre utrustar och ökar då Frankrike sin flotta? Vi ega rätt att framställa den frågan, ty hvilken ock den fiende må vara, mot hvilken blixtarne smidas, så fiones derom intet tvifvel, att dessa -krigsrustningar under djupaste fred måste pålägga oss så väl som Frankrikes öfriga grannar många af krigets vedervärdigheter och eländen. Om Frankrike fortfar att öka sin armå och sin flotta, så tvingar det oss, dess grannar och bundsförvandter, att göra sam-malunda. Vi hafva alltför många intressen ått bevaka på vår lilla ö, för att låta oss nöja med att lefva på gunst och nåd af en bundsförvändt, så trofast han än må vara — af en utländsk furste, han må-vara hur högsinnad som helst. Historien varnar oss för faror från sådana folk, som hafva anförtrott sabelns välde i andra händer än dem, åt hvilka de hafva anförtrott sitt oberoende. Om det är Frankrikes beslut att rusta, så måste vi välja emellan att anförtro oss åt dess gunst och nåd eller att rusta, äfven vi. Om det ökar sin reguliera armå, så kunna vi icke göra mindre än uppbåda och vapenöfva vår milis. Om det envisas att öka sin flotta, så tvingar det oss att underkasta oss kostnaderna för en Kanalflotta, visserligen ogerna, men i kraft af den enklaste försigtighets fordringar. Dessa kostnader, som hvarken kräfvas af våra inre behof eller för försvaret af våra kolonier eller för qväfvandet af det indiska uproret, äro helt enkelt kostnader för ett försvarstillstånd och påläggas oss genom den hotande hållningen hos en makt, som på samma -gång säger oss, att hon är vår trogne vän och uppriktige bundsförvandt. Vi skulle tycka mera om andra prof på trohet, vänskap ooh förbund än de, som ligga i en hållning, hvilken tvingar oss att antingen blindt och obetingadt lita på en mäktig grannstats löften, eller att försinka vår handel, försämra våra finanser och fördröja nödvändiga förbättringar, för att vidmakthålla en ofruktsam och improduktiv styrka till försvar mot angrepp, som möjligen aldrig varit påtänkta, men som det är vår oeftergifliga pligt att göra omöjliga. Tiden är inne att sjunga rent ut i detta ämne. Vi hafva på sista tiderna vexlat alltför många artigheter och sura miner, och en smula upprigtighet och rent språk från Englånds sida kunna varavpå sin plats, vore det också blott för nyhetens skull. Vi taga oss derföre friheten vördsammast hemställa till kejsar Napoleon: att Englands uppriktiga önskan är att vara hans trogne vän och bundsförvandt; att vi till den ändan hafva gjort många offer och att vi äro villiga att göra ännu flera; men att han fordrar för mycket af oss, om han räknar på att tillgodoajuta den makt, det understöd och det inflytande, som hans förbund med --England kan gifva honom, och att på samma gång genom sina omfattande landoch sjörustningar pålägga oss en krigsbudget, som vi icke vilja bära och som belastar oss med ett öppet fientlighetstillstånds obehag. TI politiken kan man förlika många till utseendet oförsonliga saker, men det är omöjligt att två mäktiga grannfolk, sysselsatta med-att rusta emot hvarandra, kunna på samma gång vara förenade i ett nära förbund och varm vänskap. Denna artikel framkallade, som bekant är, en artikel i Monitören, hvaruti naturligtvis på det. bestämdaste förnekas alla utomordentliga rustningar från Frankrikes sida. De lugnande försäkringar, som hr Disraeli och hans embetsbroder sir John Pakington i underhuset lemnade såsom svar på sir Charles Napiers interpellation i samma ämne, ha gifvit Times anledning till en ny artikel, som börjar med. den. förklaringen, att dylika försäkringar visserligen hörde till tingens ordning och vore ett ministerielt åliggande, men att bladet fästade föga vigt vid dessa försäkringar, jemförda: med den oro, som råder i hela Europa och särskilt i Frankrike, och som är en nödvändig följd af det kejserliga systemet, samt de rustningar, som franska regeringen fullföljer, ehuru icke något fentlet anfall är att befara. Preussens och Österrikes organisation är endast beräknad på försvaret, Belgien och Sardinien tänka ej på annat än att bevara sitt oberoende, ingenting är att frukta från Spaniens sida, och hvad England vidkommer, hvad man än må kunna förebrå denna makt, icke är det att ha riktat sina anspråk på någon punkt af den europeiska kontinenten. Times drager häraf den slutföljden, att om någon makt bör föregå med exemplet af afväpning, kan det icke vara England, som har aflägsna kolonier att skydda, utan sådana stater som Frankrike och Ryssland. Artikeln slutar med en uppmaning till kabinettet att hålla det vid dess anträde till regeringen gifna löfte, att nemligen organisera en flotta i Kanalen, äfven med-fara att väcka alarm inom handelsverlden och att reta sinnesstämningen hos våra bundsförvandter, fransmännen, men i ändamål att England må finnas färdigt att kunna möta hvarje oförutsedd händelse. Rana