Aftonbladet – 17 juni 1858, sida 2

Jag har aldrig varit så lycklig. Hvem kunde ha gissat att jag, midt under: detta bedrägliga lugn, var nära en: kris, en af de plågsammaste i min lefnad?. Första afdelningens lekplats hade utsigt öfver en gård, full af ruttet virke och skräp, hvaribland oräkneliga råttor svärmade, åt hvilka vi plägade kasta: bröd och frukt. Åsynenaf dessa djur utvecklade, såsom det tycktes, hos en af våra skolkamrater vid namn Vadoni organen för råttjagt. Först förklarade han krig emot dem genom att kasta stenar på dem; derefter försökte han att fiska upp dem medelst en metkrok, fästad vid ett segelgarn; slutligen fick han det infallet att göra ett slags råttfälla, som han hvar dag plägade släppa ned med ett snöre; och ni skulle ha sett Vadoni stående flera timmar på ett och samma ställe, påpassande de minsta rörelser på den mörka gården, med en grad af tålamod, värd en bättre sak, och sällan belönad med framgång. Den råtta måste sannerligen ha syndat mycket eller faståt länge, som skulle låta fånga sig i en så dålig fälla. Det var en sällsynt händelse, dock icke utan exempel; och just fjorton dagar efter mitt inträde i första afdelningen gjorde en tillfällighet, eller snarare mitt olycksöde, att en utsvulten råtta blef fångad. Dessa fångster intresserade mycket hela afdelningen, emedan de gåfvo tillfälle till en barbarisk jagt; ty till skam för skolans civilisation måste sägas, att de stackars fångarne blefvo dömda till en auto-da-fe, det vill säga först besmorda med terpentin och sedan påtända och lössläpptå, att springa hit och dit, till de kringståendes stora förlustelse. Nåväl! Den dagen, då den nyssnämde fångsten blef gjord, vid signalen med en klocka, stälde vi upp oss i led, två och två, såsom vanligt; och marscherade till skolrummet, Va