Aftonbladet – 17 juni 1858, sida 2

synas de älska sina bojor, klämma åt och hålla på dem, som vore de för en god .ord-i ning oumbärliga. Man antager så gerna att der ligger någon hemlig välsignelse i allt hvad som är traditionelt, och man åberopar den historiska rätten för att taga vara på kontinuitetenv; Så konserverar man eländet, så stårlb man der och trampar ler, trampar ler, tillsj: det sig .i former ter.v. Men de nya formerna blifva som de gamla, lika obäkliga, lika obrukbara, Det är blott nya klutar på det gamla klädet, idel fusk och lappverk. Det nya vinet vill ba nya flaskor, de gamla slår det sönder. Förnyar sig tidsanden, ombyter han äfven skinn och så varder det gamla förgånget och allting blir nytt: Frågar man nu på-allvar: Hvad är att göra för att en; gång kunna tillvägabringa hvad man i Sverg2e så länge ropat efter, en förbättring af vårt representationssätt i riksförsamlingen, så svaras från ett håll: Låt oss petitionera, låt oss tigga och be vederbörande förbarma sig. öfver, de orepresenterade : och släppa dem in, åtminstone, på någon sidoväg och under någon berättigande titel, genom ! hvilken af de 4 dörrarne det vara må, att de icke längre må stå rättslösa utanför. Från ett annat håll heter det: låt oss demonstrera, låt oss; om det så vore med vapen i hand, gå på och såsom frie, behjertade män träda upp för sjelfva riddarhussalen, vid det första bästa plenum plenorum, att påstå vår rätt, och vill man då ej i godo medgifva oss den, låt oss taga den med gewalt, ja låt oss köra ut dem, som derinne köpslaga om våra oförytterliga frioch rättigheter, i fall de ej skullc vara hugade att lemna oss rum jemte sig. Den ena utvägen är flera gånger försökt, men tiggeriets väg är lika ömklig som den bevisat sig vara o!ycklig; den andra är revolutionär och således icke reformens. År 1809 var tiden inne — då kunde svenska folket. genom svenska armåen, afdankat sina resp. representanter, då kunde vi, som danska folket gjorde det 40 år sednare, gjort vår rätt: gällande mot våra politiska. förmyndare, men — den tiden kommer måhända icke så snart åter, och icke är det reformens vänner som önska den åter — bajonetterna kunde för öfrigt i-en smal vändning rigtas så väl mot folket som mot dess s. k. representanter. En tredje utväg skall vara den att låta represeniationen så småningom ombilda sig. sjelf, inom och inifrån sig sjelf, genom: att i sig): upptaga nya elementer, såsom t. ex. borgarståndet vid sista riksdagen gjorde och såsom man ville att bondeoch prestestånden skulle gjort. Genom en sådan utspädning skall reformen gå för sig, ståndsoch skråandan taga ohjelplig skada, det ena ståndet succes-1: sivt flyta in i det andra och slutligen folket. hela folket bli representeradt. Ståndsprincipen borde således tills vidare fördragas, mer endast för att omsider undergräfva sig sjelf. Detta låter ju godt höra sig; det klingar väl något å la Machiavelli, men i politiken får man icke vara så nogräknad, så granntyckt, och Machiavelli var dock i sjelfva verket en subversiv ande, en de vedertagna statsmakternas grymme vedersakare, hvadan hans väg icke vore att försmå. Men, säger ordspråket, ärlighet varar längst, och-det höfves ej fosterlandsvänner att ens ådraga sig skenet af politisk jesuitism. Icke en gång med ironiens list och svek bör man vilja främja nationens väl — äppet handlingssätt är både det mest vinstgilvande och det hederligaste. Ståndsprincipen bör således i första rummet och i det sista absolut förkastas,-den är reformens rätta Carthago delenda, mot den har man att föra ett utroningskrig. Ty i den principen ha vi samhällets egentliga kräftskada, den måste bortskäras, om man vill rädda organismens if. Allt dagtingande med ståndsanden förskingrar och förslappar reformens krafter. : Krafterna måste koncentreras i striden mot! detta radikalonda, här och endast bär kunna de samwanhållas, växa till och förkofra sig. Bara fraser, vackra teoremer, och opraktiska doktriner — idel ordlekar! säger man. Huru mycket tal och skrift har ej redan förspits på denna materia af våra dels doktrinäre, dels: entusiastiske, den samfälta valprincipens törfäktare. Tribunen och pressen hafva levererat nog och öfvernog af dessa filippiker möt det gamla svenska ståndsväsendet, mot vår fyrfotade representation :0. s. v. Ins. vågar dock påstå, att här är mer att göra, att det mesta ännu är ogjordt af Hvad som bordej försökas af en ändamålsenlig agitation mot svenska folkets -kakodämon, kastväsendet, skråpuken och splittringsandan. Så länge junkerismen, prelaturen, kälkborgeriet och den rena bondismen. (bondaktigheten) ännu hafva det stöd de ha i folkets fördomar och traditioner, hjelper det föga att förorda personlighetsprincipen såsom grund för val af representanter vid våra riksdagar. Nationen måste grundligare: än bittills skett; och det man för man, undervisas om sin. statsborgerliga rätt och pligt, om sina anspråk och skyldigheter. såsom sgamhällsmedlemmar.. Hvad lagbundet samhälle är, hvad. gemensam ansvarighet, hvad medborgerlig frihet, hvad jemlikhet inför . lag och allt hvad dertill börer, : egentligen innebär, det veta våra gode landsmän icke. Detär nästan förvånande att förnimma, huru oklara begreppen pörvidlag) allmänhet äro; men ännu mindre har folket reda å hvad en adelsman i dess rätta bemärRalse är, eller hvad som belöper sig på en rättskaffens prest; Orm borgare och bönder gör man sig ock besynnerliga föreställningar, under det man: håller! hårdt på alla råmärken de resp. stånden. emellan. För ens. k. storbonde har man icke. så. liten respekt, för en rik borgarey för en simpel borgmästare el-. a NN ARR roder BET Jag har aldrig varit så lycklig. Hvem kunde l ha gissat att jag, midt under detta bedrägliga 1 lugn, var nöra en: kris, en af de plågsam-(: maste i min lefnad?. : Första afdelningens lekplats hade utsigt öf-1: nä Rn RT