Aftonbladet – 17 juni 1858, sida 2

ningen till den första. Pater Rettore, hvilken hade sig bekant den ömma vänskap, som fäste mig vid Alfredo, hade beslutit att icke åtskilja oss, för hvilken vänliga uppmärksamhet jag kände mig i mitt hjerta djupt tacksam. Denna uppflyttning kunde aldrig ha kommit bättre till pass, ty den räddade mig från ett förfärligt bryderi. Vi bundo ihop våra böcker och papper, skakade hand med våra förra kamrater, och fem minuter derefter voro vi installerade i första afdelningens skolrum, hvars medlemmar emottogo oss med utmärkt sympati och hjertlighet. ELFTE KAPITLET. Jag var mycket lycklig och mycket flitig. Förutom mina dagliga åligganden skulle jag bereda mig till examina, hvilka skulle ega rum en månad derefter. Dessutom skulle jag skrifva ett stort stycke. på blankvers, som jag skulle upplösa vid nästa prisutdelning, och sluta en stor pennritning, som vid samma tillfälle skulle förevisas. Lägg härtill att, som jag hade godt gehör och en behaglig röst, jag hade blifvit vald. till tenor i en skantat för tre röster, hvilken skulle afsjungas vid samma högtidlighet. Således använde jag hvarje dag två timmar att studera min stämma med musikläraren, som lärde mig den utantill, ty jag kunde icke läsa noterna. Sålunda angenämt sysselsatt, i godt förhållande med alla mina kamrater, min kära Alfredo vid min sida, med utsigten till en hel skörd at prisbelöningar och att innan kort få femna skolan, hade jag verkligen ingenting att önska; och jag betraktade den oupphörliga oron i andra afdelningen med den något sjelfviska, af en poet beskrifna känslan hos en man, som ifrån stranden betraktar ett skepp ute på vida hafvet vräkt af stormen.