Aftonbladet – 16 juni 1858, sida 3

ända till Pantheon på den venstra. Hvart kar ni under sådana förhållanden komma? Låt oss blott veta hvad vi skola säga våra kamrater som vi möta. Säg dem att det blir republikens död, om de uppträda med vapen i handp, svarade Louis Blanc. Säg dem, att jag blott alltför väl vet buru svår deras belägenhet nu är, men att denna under nuvarande förhållanden kan genom stridet blifva ännu värre. Det finnes äregiriga personer, som äro färdiga att skörda frukterna af hvarje upplopp. Folket måst vara på sin vakt. Ett lyckligt slut vore kanhända till och med skadligt för folket, och dess nederlag skall blifva republikens död. Derpå svarade de ej ett ord, utan skakade bara hufvudet, för att antyda, att det var för sent. Varmt tryckte de Louis Blancs hand och togo afsked af honom. Ett tydligt bevis att Louis Blanc ogillade striden är att flera associationer i Luxembourg i synnerhet skräddarnes, icke deltogo i striden, utan arbe äde under densamma. Bourgeoisien emotsåg striden med glädje. Marrat var till och med så låg att i ett cirkulär till de tolf arrondissementerna säga. att insurgenterna vore ett röfvareband ut främmande sold, och att deras anförare blott afsåge Paris plundring. Ehuru regeringens krafter voro vida öfvervägande, var stridens utgång likväl tvifvelaktigt. På flera ställen gaf förtviflan insurgenterna segern. I Faubourg. du Temple. hvarest Cavaignacrekognoscerade befästningarne, antog striden fruktansvärda dimensioner. Vid anfallet på barrikaden Saint Maure blefvo trupperna med stor förlust tillbakaslagna, oc vid nattens inbrytande voro insurgenterna berrar öfver denna stadsdel. Följande morgor spelade. grofva kanoner mot förstaden, mer trupperna blefvo likväl flera gånger tillbakaslagna. Ända till söndags afton flöt blodet i strömmar. Sorgligast var likväl den hårdnackade striden mellan arbetarne och mobilgardet; ty fäder och söner stodo emot hvarandra. Alla visste att mobilgardet vid stridens början var beredt att öfvergå till insurgenterna; men man påstod så bestämdt att upproret var riktadt mot republiken, att det slutligen lyckades att förmå mobilgardet till strid mot arbetarne. Nationalförsamlingen satt under hela striden permanent. Paseal Dupont väckte förslaget att utnämna Cavaignac till diktator. Ingen diktatur, ropade Larabit och sökte under det fruktansvärdaste larm tränga sig upp på tribunen och skaffa sig gehör. Bastide förekom honom. likväl och sade: Skynden! Inom en timma kan stadshuset vara intaget. Derpå blefvo belägringstillståndet och diktaturen beslutade. Det raseri, hvarmed man på båda sidorna kämpade, var gränslöst. Ett ögonvittne försäkrade Louis Blanc, att en nationalgardist nedskjutit en karl, emedan denne bar en röd duk omkring halsen. Louis Blanc råkade under hemvägen sjelf ilifsfara. En nationalgardist skrek: Här ha vi stiftaren af nationalverkstäderna. Ned med honomb; Dermed lade han an på honom med en pistol, hvilken likväl slogs uppåtaf Louis Blancs kolleger, som voro i hans sällskap, och aflossades i luften. Andra kommo med dragna sablar och ville hugga ned honom. Hans kolleger försvarade honom likväl tilldess mera sansade nationalgardister kommo dem till hjelp och banade väg för honom till Cafe Frascati. Då han begaf sig derifrån till nationalförsamlingen, aflossades tvenne skott efter honom. Hämden på de Bsegrade var fasansvärd: De fångar, som lågo sammanbundne i källrarne under Tuileriträdgårdens terasser åt Seinen till, blefvo nedskjutna geno a skottgluggar. Andra skötos i massa på Grenelleslätten, på kyrkogården Mont-Pernasse, på Montmartre, i klostret Saint Berolt och på gården till hotel de Clury. De olycklige, till hvilka Cavaignac i sin proklamation af den 3 Juni hade sagt: Kommen till oss, republiken öppnar sina armar för att emottaga er, släpades inför krigsrätt för att dömas afsina fiender. Den 3 Juli fördes ett antal fångar från krigsskolans källare till polisprefekturen och derifrån till fästningarne. De voro fyra och fyra, sammanbundna med tåg. De stackars af hunger utmattade menniskorna förmådde blott med största möda släpa sig fram. Derpå blefvo tråg, fylda med en dålig soppa, framsatta. Då deras fängsel icke lossades, måste de lägga sig på magen och såsom djur sörpla af maten. .Dervid utbrusto eskortens officerare i gapskratt och sade: Detta är praktisk socialism. Femtontusen borgare arresterades, 4348 dömdes utan ransakning till deportation. I två år anhöllo de att blifva stälda inför rätta, men allt hvad de kunde ernå var att kommissarier utsågos för att benåda några få. Men dessa benådningar äro lika orättvisa som deras de-portation. Bland de dokumenter, som tjenade till förföljelse, fanns bland andra ett af följande innehåll: Lagarde, en af de deputerad8 i Luxembourg, en man af erkänd rättskaftenshet, fredlig, bildad, allmänt omtyckt ooh till följd deraf mycket farlig för utbredande af socialistiska idder. Och en sådan man måste ännu försmäkta i de afrikanska straffkolonierna. Skulle man berätta något dylikt ien roman eller ett skådespel, skulle det anses öfverdrifvet och osannolikt. Men sanningen är ofta underbarare jän dikten.