Aftonbladet – 16 juni 1858, sida 3

der dessa anfall var att vi beslutit att taga lifvet af honom. Ibland inbillade han sig, att vi hade förgiftat hans vin; vid andra tillfällen påstod han, att en komplott var uppgjord att mörda honom under hans sömn. Jag erinrar mig, att han en dag såg en dödshotelse i ett rödt kors; som jag helt oskyldigt hade målat på mitt bord. En annan gång lagade han att en af mina skolkamrater blef satt i arrest, såsom skyldig till att ha slipat en pennknif i uppsåt att afskära hans strupe. Denna ölyckliga menniska dog några få år derefter på ett dårhus, vurmande i sina sista stunder om ingenting annat än gift och dolk. Det var åt en sådan man, som omsorgen om och uppfostran af tjugo ynglingar af god familj voro anförtrodda. Det synes otroligt, men är dock sant. Det är svårt att föreställa sig allt hvad vi hade att lida af don Silvestros lynne, isynnerhet under hans Paroxysmer — bestraffningar, ådömda på puff och i hvarje ögonblick — falska uppgifter för styresmännen, hvilket ofta förorsakade att Vi blefvo satte på vatten och bröd, förutom allt stryk, som haglade öfver oss, Den ringaste anmärkning, en sekunds tvekan att rätta oss efter hans nycker, bragte honom i fullt raseri; böcker, nycklar, bläckhorn. det första han fck tag uti, slängdes på våra hufvuden. En dåg, ute på lekplatsen, kastade han på mig en träskål, tillräckligt tung att, om den träffat mig, slå ihjäl mig på stället. Utan öfverdrift undrar jag uppå, att ingen af oss blef ibjälslagen eller lemlästad. En eftermiddag, då jag nyss slutat en sonnett öfver Hannibals död, och det för mig blott återstod att renskrifva den, gick jag fram till Prefettos bord för att begära ett ark hvitt papper. Detta skrifpapper, hvars dagliga utdelning ålåg Prefetto, var så dåligt,