Aftonbladet – 16 juni 1858, sida 3

—— oe. —-—nnn rn nn a vigt i sig sjelf, hade i sina följder den mest förstörande verkan på vår unga inrättnings öde. Så sant är det att den obetydligaste anledning kan stundom frambringa den allvarsammaste påföljd. Er Jag har hitintills uppskjutit att presentera för läsaren vår afdelnings prefetto, på det att min berättelse om honom icke måtte förefalla nästan otrolig. Som vi nu få se honom i verksamhet, hoppas jag, att den icke särdeles smickrande beskrifning, jag måste göra om honom, skall anses fullkomligt rättfärdigad genom hans egna handlingar. Vår afdelnings Prefetto var en ful, smutsig, stormagig prest, med en klumpig, röd näsa, betäckt med karbunklar, som kunde täfla med Shakespeares Bardolphs, och två små vilda ögon, gnistrande af elakhet. Sådan, i få ord sagdt, var don Silvestro. (Titeln don ges i Italien åt hela presterskapet.) Knappt i stånd att läsa sitt breviarium, kännande intet språk utom den ibland hans berg öfliga dialekten, var han genom sin djupa okunnighet, hvilken han ej kunde undgå att sjelf märka, i förening med naturlig och instinktlik elakhet, försatt i ett fortfarande tillstånd af fientlighet emot en hop ynglingar. hvilkas öfverlägsenhet förödmjukade honom och gjorde honom benägen att se en skymf i hvarje uttryck, hvars mening hans tiocka skalle icke kunde fatta. Men denna dolda illvilja förvandlades till öppen fejd och förfärlig våldsamhet hvar gång han blef angripen af ett slags sjukdom, som yi icke visste hura vi skulle benämna, och som var ingenting mindre än melankolisk galenskap. Jag för min del misstänker, att dessa anfall voro, om icke föranledda, åtminstone försvårade enom omåttligt drickande, emedan vid sådana tillfällen alltid kändes omkring honom en stark lukt af spirituosa. Hans. fixa id un