Aftonbladet – 14 juni 1858, sida 3

förändrade han ställning och bjotade att aalr för sig sjelf med häftiga åtbörder. En likgiltig åskådare skulle måhända ha smålett åt att se den högra handen (hvilken beständigt höll emellan pekfingret och tummen en pris snus, som den gode Rettore aldrig, vid något tillfälle försummade) upplyftad i luften och något snedt skärande små cirklar vid nedgåendet; men såsom väl kan förmodas, jag var mycket långt ifrån att känna någon benögenhet att skratta. Monologen, af hvilken jag blott här och der kunde uppfatta ett ord, sä som pligt, svaghet, evig frälsning, bans mor, slutades medelst en häftig ringning med klockan. En tjenande broder inkom. Skicka hit till mig portvaktaren, sade patern, och säg åt honom att taga med sig fängelsenycklarne (Portvaktaren förrättade äfven fångvaktaretjensten.) Slutet kom såsom en lättnad för mig. Till sådan grad led jag i min förfärliga, rättvisligen emot mig uppretade domares närvaro, att jag, för att undkomma, nästan skulle ha velat kasta mig i elden. Tunga fjät och slamrande af nycklar förkuanade portvaktarens ankomst. Pater Rettorc gaf honom ett tecken och affärdade mig med ett torrt: .,Gå!, Jag kysste hans hand, hvilken han denna gången icke drog undan, och följde min tyste fångvaktare. Fängelset, i hvilket jag insattes, var verkligen uselt. Föreställ dig, käre läsare, en li ten cell, låg och fuktig, som icke fick dage annorlunda än igenom ett litet smalt, med jerngaller försedt fönster utan glas, sittande så högt, att det var nödvändigt att klänga di upp för att få se en glimt af himlen, så sto bit som en näsduk. All annan utsigt var ute stängd genom en stor mur, som på kort af. stånd alldeles midt emot höjde sig åtminstone sex fot ofvanom fönstret. De enda möbler detta otrefliga rum innehöll, voro en halmstol, ett litet furubord och fyra bräder på jernföt ter, hvaruppå låg en dålig halmmadrass. Så dan var min nya boning. Jag hade hvarker någon gemenskap med den yttre verlden, el ler böcker, papper eller ljus, jag fick vatter och bröd till föda, och till sällskap en mängd möss, som stimmade på golfvet och ibland äfven sprungo upp på sängen. Tillägger mar härtill en bitande nordanvind, som hela nat ten inträngde genom de gamla ruttna luckorna hvilka nästan utan nytta tillstängdes för fö stret, så har man en fullständig uppgift pi den trefnad, som väntade den stackars fången Jag kastade mig på min usla halmbädd ett mycket nedslaget lynne. Den scen jag nyss haft med pater Rettore. hade gjor ett alltför djupt intryck på mig, för att der icke skulle leda till allvarsamma och oroande betraktelser. Så att jag verkligen var myc ket brottslig! Så att jag förtjenade evig för dömelse till helvetets eld! Mitt förnuft uppre