Aftonbladet – 14 juni 1858, sida 2

Om Språkfrågan, Jag börjar med att göra den amnyra Författaren till språkartiklarna i Svenska Tidringa af den 24:de, 26:te och 27:de Mars, min ursägt för et att jag så länge — mycket för länge! — nidgat bli honom svaret skyldig. Men tiden är striigt wptagen för en person i mitt yrke under denne del i året, och blott på korta mellanstunder har jg, til omvexling, kunnat egna mig åt förandet af dt stål, som nyttjas till skrifbruk. Då jag genomläste den anonym: Förf:s artiklar, var det mig en fägnad att denna gång finna mot mig en vedersakare, som åtminstoe synbarligen allvarligt tänkt i ämnet, och länge dermed sysselsatt sig. — Att vi kommit till olika rsultater beror derpå, att han är pessimist, och — åminstone i fråga om språket — sluter sig till den åsigt, som sörjer öfver en ständigt pågående försänring. — Jag åter är optimist, i detta som andra htseenden. Jag är innerligt öfvertygad om, att allt — i stort taget — är inbegripet i en rörelse framåt, till ett allt bättre. Sålunda skiljande oss vid sjelfva itgångspunkten, är det icke att undra på, att vi ej sede. kunnat träffas. — Den anonyma Förf. har framlagt sågra drag af sin verldsåsigt, tillämpad på Språkfrågan. MÅ det derföre tillåtas mig, att, i min ordnirg, så fullständigt som det är mig möjligt inom det legränsade utrymmet af några tidningsartiklar, framställa det utseen de, som samma fråga får för den, son betraktar densamma från min ståndpunkt: förtröstan på framtiden, och gladt motseende af densamma! — Under fort. gången af denna framställning skall jag, på lämpliga ställen, uppta till besvarande de vigtigaste af den anonyma Förf:s anmärkningar. — Som sagdt— min motståndare är anonym; hans artiklar är ejförsedda med någon signatur; jag skall derföre, då jag tilltalar honom, för korthetens skuld, benämna honom, helt enkelt: anonymen — Någonting eget är att Sv. Tidningens artiklar i Spräktrågor så ofta, jag vet ej hvarföre, förefaller mig såsom röster ur grafven, neml. röster ur den längesedan afsomnade Tidningen Winterbladets graf — Jag kan veml. ej neka till att, då jag i anonymens artikel (Sv. Tidn. den 27:de Mars) påträffade det vackra ordet bortslöddrar, så kunde jag ej låta bli att tänka på nämde Winterblad, der, i numret af den 12:te Mars 1853, artikeln om Svenska Språkets, förekom följande fras: — — förlorar sitt demonstrativa spronomen, som blir utnött i andras tjonst och bortslöddradt — — samt i numret af den 30:de Juli: soch håller på att 5ortslöddras hos Oss.s Äfven ett särdeles vackert, förmodligen nybildadt ord drygsel förekommer straxt i början af dessa anonymens artiklar. Detta ord, som nu står helt lugnt och hemmastadt i Sy. Tid:ns spalt — äfven det såg kanhända första gången dagens ljus i Win terbladets artiklar om Svenska Språket! I nämda tidning för den 26:te Mars 1853 stär neml. att läsa .Denna egenskap hos språket — Serenius, med sir styndighet i uttryck, skulle ge den samma namn aj språkets drygsels — måtte Svenskarne — — — Här ansåg drygsel änuu klokast att uppträd mellan citationstecken; huruvida det är en verklig citation, är dock ej af sammanhanget riktigt klart eller om det blott är en Vinter-Bladets förmodan att Serenius lätt kunde fått den, mer eller mindre lyckade, iden, att nyttja ett sådant ord. Nu åter ä det gammalt och vant och behöfver ingen sådan e! tations-gångkorg. I sig sjelf är det viset ingontint ondt — tvertom, om det sker med smak och insigt att sålunda nybilda ord, och drygsels kan no bli bra med tiden 3 då man hunnit lära sig för stå hvad dermed menas! 4 pe af förra året läste jag i Sv. Tidn. (de 25 Nov. 1857) en serdeles sträng språk-artikel, rik tad mot en olycklig Insändare, som tecknade sig: 0. Nämda insändare framställde några blygsamma frå gor angående ett, i Svenska Tidningen, med sto iver, på sednare tider pågående räaktionsförsök; neml att alltid nyttja kan och kon i st. för den, — hvilke sednare i skriit längesedan är nästan allmänt anta Set. Hur dermed förhåller sig i talspråket har ja törut omnämt. ) J Se här ett sådant reaktions-exempel? I Sv. Tidr för d. 15 September 1957, lästes följande vackr början af en artikelföljd om: Den föreslagna pr fessionen i svenska språket: Hvartill skall unde visning i modersmålet tjena, och hvad skall Ao si sjelfva verket meddela? Hon kan hvarken lär satt tala språket, ty denne kunskap måste hon fö sutsätta och kan icke sjelf undvara honom — — — Häpen frågade jag mig sjelf: Hvem kan denn hon vara, som ej kan undvara honom?