Aftonbladet – 14 juni 1858, sida 2

är ett misstag af den fx a sorten. Jag har aldrig ttrat, och det skulle ldrig kunna falla mig in att yttra, att språket bör skrifvas alldeles Så söm dbt talas. Redan i sjelfva uppslaget till striden, i det mycket granskade företalet till Diamanter i Stenkol, yttrar jag mig tydligt nog om denna sak, för den som ill törstå, JA jag sid. VI och i länder finns en viss skilinad mellan, skrift och tal; skillpad består endast dei!, ätt det skrif smen denna 3 end ; na språket ej nyttjar alla aev :-!lade språkets ort, soch att det talade språket vanligen har em fförre senkelhet i neningsbyggnaden 0. 8. v. Jag talar här .patafligtvis om de bildades talspråk, som öfver hela landet är hufvudsakligen detsamma, ej om enstaka provincialismer.. — Hvad jag der i korthet tillägger om provinsspråk i andra länder, har jag iri sedan vidlyftigt utvecklat i dessa förevarande artiklar 0 II och If. Menn, fortfor jag i det omnämda Förstalet, ingenstädes eger ett så besynnerligt missförhållande rum, som i de Skandinaviska länderna, att nemligen det skrifna och det talade (och således lefmvande) språket böja helå ordklassår efter strängt fö gelbundna, men sinsemellan olika, parädigmer.s — Må mä dermed jemföra hvad jag yttrar i noteti till min förstå äftikel om Språkfrågan (Aftonbladet den 10 Febr.): Jag har i depna artikel, för att fogå exemplet till satsen, genomfördt nyttjat talsvenskans sböjningsformer — — — då meningen ined dennä artikel just är att, om möjligt, förhindra allt fä: sförstånd om arten och vidden af hvad jag åsyftar, så har jag ej ansett detta kunna ske pålitligaro än gesnom att, för engång, fullständigt tillämpa mina åsigter.e — Må man härtill ytterligare besinna, att jag i samma I1:sta artikel, tydligt och serskildt uppgifvit de hufvadpunkter hvari, enligt min erfarenhet, talspråket, regelbandet ock ordnadt, skiljer sig från skriftspråket, nemligen? 1:0 inga personaländelser; 2:0 neurer på konsonant ändas i bestämda plar. på ena i st. f. — en; 3:o k njunktiven ej falls försvannen; men storligen på väg att bli det; 4:o skillnaden mellan maskulint och feminint ördkön vid Substantivet och adjectivet bortlagå hos en stor del af folket, i synnerhet hos den bildade klassen, utan att man dock afgjordt beslutat sig för begagnandet af pronomer den såsom personals-pronomen för det sålunda (till likhet med danskan) sig bildande samkönet (genus commune). Må man jemföra alla dessa yttranden och mar skall finnå, aw jag för det första, straxt i början, tydligt tillkännagifrit mig både veta och medge, att mellan tal och skrift ålltid och allestådes måste finnas en viss skillnad i ordval, i tteningskonstruktion — att icke tala om prövincialismer; men att jag deremöt såsom en underlig egenhet för Skandinavien anfört, att en regelbunden olikhet i formlära Här förefinns mellan skriftoch talspråk. Vidare ser man, att jag för det andra, straxt Hrån början, så tydligt som möjligt, prostesterat mot och sökt förebygga utsträckandet af min sats utöfver hvad jag i densamma inlagt; samt för Cet tredje, att jag, genom det att jag i dessa mina artiklar tillämpat mina satser, sökt sålunda genom exempel ytterligare förklara hvad jag möter. Alt har dock varit som att slå vatten på gåsen.! Man påstår ändå att jag vill, att språköt bör skrifvas vakdeles. så som det talas. Det är också genom ett sådant utsträckande som man kunnat påbörda mig att i skrift vilja införa allehanda förkortningar som ingalunda regelbundet och alltid nyttjas i talspråket utan endast stundom och 4 det hastigaste talet, hvilket då söker alla medel atö så fort som möjligt uttrycka meningen , ex. de förut: omhandlade förkortningarna slån och slånd e. 8. V. Genom denba utsträckning har man äfven vännit? att man kunnat, på vinst och förlust, påbörda 1Nig att jag ville förändra stafsättet, eller åtminstone borde vilja göra det — ty man har gått ända derhän i godhet att man velat underrätta mig om hvad jag borde påyrka utöfver livad jag gjort! Det oriktiga i detta Formlärans förvexlande med den till viss grad serskildt uppställbara läran om Förkortningar, och med den, ej i ringaste mån dit hörande, Stafningsläran, har jag redan i sednare hälften af III artikeln sökt framvisa, och em vidlyftigare utredning af ämnet än hvad jag der försökte, tillåter ej utrymmet af en Tidningsartikel. — Hvad jag föreställer mig ej i längden kunna undgå att adopteras i skriftspråket är endast de stadgade genomgående olikheterna mellan taloch skriftspråk, och icke sådant, som nyttjas understundom ock till en tid, och så går tillbaks igen, såsom kanske större delen (ei alla) förkortningar, och oriktiga uttal af somliga ord och meningar, gängse i vissa trakter. Skillnaderna mellan taloch skriftspråkets Formlära deremot är ej af denna flyktiga, lokala och framoch tillbakagående natur, utan talspråkets formlära är den kon.seqventa och tidsenliga fortsättningen af den formförenklingsrörelse, som genomgått ej allenast vårt språk, utan hela den Indo-Europeiska språkstammens alla tungomål från de äldsta tider och ned till våra. Oaflåtligt och instinktlikt har i alla dessa språk, genom årtusenden, och under de mest olika förhållanden, arbetats ständigt åt samma håll — till förenkling och förminskande af böjningsformerna, och tilf deras ersättade med prepositioner och personalpronominer. Hundratals gånger har skriftspråket, i de olika länderna, härunder förmätet sagt till talspråket: shärtill skall du gå; men icke vidare, och till en liten tid lyckades stundom skriftspråket fördröja språkets förenklingsrörelse; men snart tog naturen åter ut sin rätt. Sådana maktspråk uttalar den kortsynta menniskan så ofta — och alltid förgäfves! Hur ofta har ej menniskorna trott att de funnit den bästa statsform, de enda rätta lagar, den enda rätta religionsformen o. s. v., att icke tala om alla dylika misstag på de mera materiela områdena. Och har icke, det oaktadt, allt åter förändrat sig? Och vid dessa förändringar, hvem — annat än en mjeltsjuk konservatism, som ständigt drömmer om den gamla goda tiden hvilken gamla tid också en gång var ett nyhetsmakeri i förhållande till en ännu äldre tid och äldre förhållanden — hvem annan än en sådan melankolikus kan neka att, om också någon del går tillbaks, det hela dock går framåt? Om nu de nyaste språkenas, och serskildt vårt språks senaste förändringar befinns vara följdriktiga uttryck af en stor förändringslag, som genomgår hela vår språkstam — är det då icke tydligt, att dessa förändringar är förändringar till ett bättre, ej till ett sämre? E:ler skulle språket, ensamt af allt här i verlden, vara underkastadt en ständig försämring? Vore ej en sådan förutsättning nära nog en hädelse? Skulle Han, som länkar menniskoslägtets öden, och som i alla andra rigtningar tillåter detsamma att skrida framåt, så andligt som materielt, till högre upplysning och större makt öfver de yttre tingena — skulle Han i språket, detta så ytterst vigtiga medel för menniskans utveckling, och endast och allenast i språket, ha inlagt en ständig tendens till försämring? — Bort det! — Nej, liksom — i stort taget — i allt annat, så går äfven i språkligt hänseende menniskoslägtet otvifvelaktigt ständigt framåt. — Här eller der, i det eller det afseendet, kan, utan tvifvel, en försämring inträda — och således skulle man visst mycket väl kunna föreställa sig att, oaktadt språklifvet i sin helhet går framåt, ett eller annat enskildt språk, antingen helt och hållet, eller i något visst afseende, skulle kunna försämras. Men om. deremot den förändring, som ett enskildt språk undergått, eller håller på att undergå, befinns vara i noga öfverensstämmelse med, och en följdriktig utveckling af, den all-Åmänna lag, som genomgår, och från äldsta tider genomgått, hela språkstammen -— då kan man vara öfvertygad om, att denna förändring är en förbättring och icke en försämring ! Låt oss då se efter om de olikheter, som talsvenskan uppvisar i förhållande till skriftsvenskan, ej är i fullkomlig samklang med, och en följdriktig fortsättI ning af, den stora förenklingsrörelse, som från uräldsta tider genomgått vår språkstam — detta fortskridande till enkelhet i böjningsformer och periodbyggnad, lättrörlighet och lättfattlighet, och rätt på saken, samt enkelhet i medel — i motsats till de äldre språkenas invecklade konstruktioner och långa meningar, trassliga böjnings-former och öfverflödande mängd af olika medel för att vinna samma ändamål. Det omnämda förhållandet: formbyggnadens oupphörliga förenklande från äldsta tider och till våra är, utan tvifvel, för hvar och en, som sysselsatt sig med språkforskning, en elementär och obestridlig sanning; men mängden af däsare torde visserligen veta, eller ha hört talas om, att t. ex. latinet, och att äfven vårt äldre. språk, hade många böjningsformer, som, både i andra nyare språk, och äfven i vårt, ej mer begagnas, och ej heller ersatts af andra, att således en formförenklingsrörelse tycks ha pågått under de sista två tusen årena i vestra Europa. — Deremot torde de flesta ej veta, att redan Latinets formbyggnad är betydligt förenklad i jemförelse med både Grekiskans och Sanskritens, och, i synnerhet i jemförelse med det Urspråks, ur hvilket en betydlig del af Asiens, och så godt som alla Europeiska språk uppkommit, — Ehuru mängden af personer således torde finnas villig att erkänna, att en förenklingsrörelse i grammatikaliska former synbarligen pågått under sednare tidor, och i en del af vår Språkstam — så terdv dock de flesta tvifla på, eller åtminstone vara i osäkerhet om, huruvida denna föra-kuogsrörelse har en vidare utsträckning och daterar sig från språkbistoriens urtider. — Det är detta stora faktum, som jag, från att vara erkändt inom språkforskarnas trängre krets, skulle önska göra obestridligt klart äfven för den stora allmänheten. — Att jag vid denna framställning ej kunnat undvika att begagna de vanligaste Grammatikaliska benämningarna är ju tydligt! För den, som derföre anser något alltför lärde ligga äfven i den vanligaste Grammatikaliska form-benämning, skall det följande, helt oförtjent, få en lärd anstrykning. — Att jag flitigt citerat, har lika litet varit för att anta en lärd min. Tvertom! Om jag icke citerat, utan begärt, att man skulle tro mina uppgifter, utan hänvisning till källan, då hade deri legat en stor auspråksfullhet — nu kan hvar och en lätt sjelf öfvertyga sig om riktigheten af de förhållanden, som jag anfört. — I en eller annan sifferuppgift, eller-.i en eller annan detalj, torde nog kuana hända, att, oaktadt all sorg