Aftonbladet – 14 juni 1858, sida 2

styrelsen har ännu en annan fördel, den nemligen att öfver hela landet nyttigt använda en massa af förmågor, att tillfredsställa den lofliga ärelystnaden hos en mängd individer, och sålunda hålla dem på d från politikens ofta nog ofruktbara teorier. Uti Österrike har man sedan 1849 försökt införa det franska centralisationssystemet i stället för det der förut rådande motsatta, hvilket var på en gång billigt, praktiskt, enkelt och mildt samt icke gifvit anledning till några besvär från befolkningens sida, med undantag måhända af Galicien. Man må ej tro, att regeringen under stormiga tider finner ett stöd hos sina embetsmän; erfarenheten har alltid och allestädes visat motsatsen. Låtom oss för öfrigt betrakta frågan endastur finansiel synpunkt. Den civila administrationens utgifter uppgingo 1847 till ej fullt 62 millioner floriner, då deremot nio år senare, under det nya systemet, de uppgått till mer än 160 millioner: Exemplet från alla de länder, som förvaltas efter detta system, och sjelfva naturen af det byråkratiska styrelsesättet lära oss att detta slags utgifter efter all nnolikhet skola ökas år från år, såsom de ock i sjelfva verkeb ökats alltsedan 1850, då det nya systemet infördes i Österrike; och detta icke blott i följd af den billiga förhöjningen i aflöningar på grund af lefnadsbehofvens stegring, utan ock isynnerhet derföre, att denna förvaltningsmetod oundvikligen leder till ökande af ärendehas antal, till ett inveckladt sätt att behandla dem och till mångdubblandet af embetsoch tjenstemän. Många och vigtiga skäl böra sålunda förmå österrikiska regeringen att ingå på en ny bana. Det är endast genom att återgå un en klokt drdnad sjelfstyrelse som Österrike skall kunta återställa jemvigten i sin budget och lyfta sig ur sin finansiella och politiska förläenhet. Österrike behöfver här endast i tidens anda Modifiera det iv 73!tningssätt, som der varit gällande ända till 1850, med bibehanande af dess kommu nala karakter. Och här befinna vi 088 även i sjelfva siridsfältet för de politiska partierna i Österrike. Den nuvarande ministerens anhängare ifra för centralisation uti förvaltningen, för stytelsens enhet, äfven i hvad söm för ofters och persöners intfessen, under det att de olika delarne af oppositionen ha såsom sitt fältrop antagit kommuners och provinsers sjelfstyrelse i deras eriskiltå angelägenheter samt defas tihäntipatioh från den byråkratiska styrelsen. Uti ett upplyst land, och söt är belsget i midten jaf det civiliserade Europa, är det omöjligt att länge styra utan folkets, understöd och moraliska biträde, omöjligt att ensam, emotstå tidehvarfyets anda. Utan att vara blinda ahbängark äf det representativa systemet, och isynnerhet utan att tro satnima styrelseformer kunna passa för hela verlden, äro vi likväl öfvertygade derom, att de förmögnare och intelligentare klasserna icke kunna för alltid uteslutas ifrån all medverkan i de allmänna angelögenheterna. Fåfängt söker man stifta goda lagar, praktiska lagar, att reglementera det borgerliga lifvets dagliga förhandlingar och de olika samhällsklassernas särskilta intressen, utan att hafva på förhand inhemtat de deruati intresserades råd och åsigter. Man kan ej af landet fördra btomordentliga uppoffringar, man kan ej vädja till dess föslerlardskänsla, såframt man ej gifver det bevis på sitt förtroende och sin aktning. I vår tid är en regering, som vill umbära landets biträde, icke blott impopulär, utan äfven antipopulär, och kommer nödvändigt att bli en våldsam regering; och för att ej tala örh öt skdan regerings osäkerhet, är den dessutsm af alla den mest kostsatirra. Den minister, som för närvarande har ledningen af Österrikes angelägenheter, har med en ganska riktig poitisk takt ställ i spetsen för sitt program idn om rikets politiska enhet och upphäfvandet af den dualism, som der var rådande ända till 1848; men de medel, den begignat för att komfia till detta mål, synas oss hafva verkat i en alldeles motsatt riktning. För att tillvägatringa denna enhet medanågon utsigt att den tå kunm ega bestånd, måste man icke uteslutande grunda ten på ordonnanser och provisoriska lagar; det är nödgt att Tpprätthålla den med någonting annat än med våld och må ew förhatad byråkrati. Den måte slå rot i allmänna Gpinionen derigenom att det ansluter sig till erkännandet af de obestridliga förelar, som deraf för nationen kunna vinnas: Pen politika enheten måste med ett ord, för att kunna efakhestånd och varaktighet, göras populär. Hitintills åirkallär den tyvärr ingenting annat i folkets minneän mångdåibblade utlagor, växande statsbristsummoi byråkratiska prejerier. Hvad författare här yttrat öm Österrikes finansiella och kommunala förhållandet har sin fulla tillämpliaet äfven på de svenska. Lika litet som i Cterrike lärer det i Sverge vara rådligt att förordinarie statsutgifter öka skatterna eller tillgna den utväg att bereda inkomst, som ehdasti nödfall och för stora företag bör använda nemligen statslån. Försäljning af domäner r visserligen en utväg, som med fördel skul: kanna användas, men dertill fordras tid oc försigfighet samt en fullkomlig omstöpningaf hela vårt kameralväsende. Om således gen utsigt är förhanden att kunna öK4 stsinkomsterna annorlunda än under de titli, som förutsätta ökad handel och industri, inlmstkällor, hvilka vit sig lätt kunna försir och som för öfrigt 0 goda att ha i berediap för oförutsedda fall; öch emot hvilka dsutom en omtänksam regering sällan befinss i förlägenhet att utfinna emotsvatande beh; så återstår ingen annan utväg att möta ch tande statsbrist än den ovanliga; churu i Engnd på senare tider med fördel begagnadextt minska statsutgifterna. Att sådant äfve hos oss svårligen låter sig göra inom nåst annat område än civiladministrationens, oc detta endast genom en åt kommunalsystent gifven större kraft och utveckling, torde va klart för hvar och en, som något tänkt sig i i saken. Om sålunda ett ändamålsenligt ortande af Sverges kommunalväsende endastfrån statsekonomisk synpunkt visar sig varaf högsta vigt, huru mycket mer bör då dennstora fråga af hvarje fosterlandsvän behjertaslå man tager i betraktande dess höga betydes äfven från politisk och moralisk ståndpust. Kommunalfrihet är nemligen den endaorm af frihet, hvilken genom sin breda rundval och sin inneboende lifskraft lemnar rarantier att i längden ega bestånd. Den berler derjemte åt individen den mest passande erksamhetsÅ krets att göra sin medborgerligit gällande, den atmosfer, hvaruti han med Hig stolthet känner sig lefva, en sjelfstyrandemedlem af staten. Måtte den komite, som vioppas snart få se sammanträda för behandlin af denna Åsamhällsfråga, djupt och klart hinna dess vigt och betydelse och sålunda kmma i tillfälle att inför nästa lagtima riksdg framlägga ett väl afvägdt och antagligt lagfrslag. Om Snråkfrågan.