Aftonbladet – 14 juni 1858, sida 2

Stockholmsboer måtte skingra vår saknad, och att, vid de perioder, då på inbjudning at ångbåtsbolaget större sällskaper gemenligen besöka vår ort, äfven detta år våra anspråkslösa parker måtte befolkas, på några timmar åtminstone, af lustresande från hufvudstaden. Af skyldig tacksamhet skola då vi så mycket oftare besöka eder ojemförligt vackra Djurgård och sköna trakter; Snart mera. —m— VB NR BS UTLÄNDSK LITTERATUR. Centralisatien och decentralisatton, betraktade ar finanslel syhpankt. Österrike under kejsar Franz Josef, af G. de Muller. (Revue des deux Mondes, Maj 1858.) Österrike ät i sin nuvarande form en ganska ung stat, ehuruväl dess fegentfamilj, Habsburgiska huset, innehaft tronen i sex sekler och tagit en betydande del i verldshändelserna. Men kejsaredömet Österrike har i sjelfva verket ej äldre datum än 1806, då Frans II afsade sig sin värdighet såsom romersk kejsare jemte sin nominella suveränitet öfver Tyskland, och genom denna handling gjorde en ända på tyska riket och grundlade österrikiska kejsaredömet. Det är denna nya österriskiska stat som författaren af ofvannämde artikel här framstält ur trenne synpunkter; en politisk, en finansiel samt den kommunala. Vi vilja här företrädesvis sysselsätta oss med de båda sistnämde, såsötn egande ett mera omedelbart intresse för Sverge, nera tillämplighet på svenska förhållandeti, etär såväl den finansiella labyrint, hvaruti Österrike blifvit inveckladt, som ock antagande af ett strängt, efter franskt mått tillskuret centralisationssystem i förvaltringen, i stället för det förut rådande kommunala, i fiera fall böt kunna lända oss till varning. Äfven i Sverge har man iiemmligen, ehuru ej på ett så brådstörtande sätt som i Österrike, öfvergått från det ursprungliga enkla sjelfstyrelsesystemet till det mera invecklade och tryckande byråkratiska; äfven hos oss har man fitt: bötjat inträda på den äfventyrliga statslånebanan, och den inönliga inverkan, som vår handels och industris lägervall ofelbart kommer att utöfva på vår inkomstbudgett, synes nästan hota med det beklagansvärda tvånget att äfven för lqviden af kuranta statsutgifter nödBa utkasta statslånesystetnets nödankare. Dessa åda frågor stå för öfrigt till hvatänåra i ett temligen nära sammanhang, ty likasom det ligger i naturen af en högt utbildad centralisation att oupphöfligt kräfva ökade statsbidrag, så har deremot en väl organiserad sjelfstyrelse visat sig vara den minst kostsamma äf alla förvaltningsformer. Efter en framställning af Österrikes plats inott den europeiska pentarkien, öfvergår författaren till en historisk öfversigt af de första åren efter 1848 års revolution. Hamn återkallar i minnet 1849 års konstitution, som proklamerade alla medborgares likhet inför lagen, religionsoch tryckfrihet, domares oafsättlighet och eh af tvenne kamrar sammansatt nationalförsamling, årligefi i Wien sammanträdande för att bevilja skatter och taga del i lagstiftningen. Under de båda första åren hade ministeren efterhand utfärdat flera stadganden i liberal anda; såsom en kommunallag, en tryckfrihetslag, en ny organisation af domstolarne samt en förträftlig förordning om den allmänna undervisningen. Alla dessa stadganden voro provisoriska och skulle underställas lagstiftatide församlingens pröfning vid dess första sammanträdes Men ett sådant sammanträde egde, som bekant är, aldrig rum. Man uppsköt år från år att uppfylla de konstitutionella lötten man gifvit, och slutligen upphäfdes den 31 December 1851 den år 1849 gifna konstitution jemte de organiska lagar och institutioner, som dermed sammanhängde, och man utlofvade blott i allmänhet, ntan att ingå i närmare bestämmelser, de nya institutioner, sort kunde anses lämpliga för nationens behof. Den tabell, som författareii näPgör öfver Österrikes finansiella ställning under de senare åtta åren, lemnar det bedröfliga resultat, att statsutgifternä, som 1847 uppgingo till 180 millioner floriner, sedandess ökats med 247 millioner, d. v. s. mer än dubbelt; att statsskulden under samma tid stigit ifrån 913,872,000 fl. till 2,200,000,000 (bäruti icke inberäknadt 500 millionet till inlösen af de feodala servituterna jemte tionden samt 210 millioner skuld till banken), sålunda äfven mer än dubbelt; att statsbristen, oberäknadt de utomordentliga utgifter, som föranledts af det orientaliska kriet 1854 och 1855, ökas årligen, och att etta deficit i medeltal ökats med 117 millioner årligen, som motsvarar nära hälften af den årliga statsinkomster. För att återställa jemvigten bärutinnan, gifvas, enligt författarens tanke, ej mer än tvenne medel: att öka inkomsterna eller att minska utgifterna. Hvad det första medlet angår, stå här trenne ut gar öppna: att upptaga lån, att sälja domäner, att öka utlagorna. Nu äro de båda förstnämde utvägarne redan tagna i anspråk till en sådan grad, att de ej vidare kunna användas; en ytterligare skatteförhöjning åter kan ej af landet på dess närvarande grad af utveckling bäras. Återstår således endast att minska statsutgifterna. Dessa kunna i Österrike hänföras under trenne hufvudklasser: utgifterna för statsskulden, försvaret, och den egentligen s. k. administrationen. so Att tillvägabringa någon minskning i räntor och afbetalningar å statsskulden, vore detsamma som att döda landets kredit. Attåstadkomma någon nedsättning i de summor, som militärväsendet uppslukar, lärer under nuvarande förhållanden svårligen kunna låta sig göra. Återstår således endast den egentliga administrationen, hvars utgifter nu uppgå till 160 millioner, och det är här som författaren anser en besparing kunna tillvägabringas medelst ett återgående till det sedan 1849 öfvergifna kommunalsystemet. Härom yttrar han i sin skrift följande tänkvärda ord: sOm man återgår till principerna för hvarje statsförvaltning, igenfinner man tvenne höfvudsystemer, efter hvilka den civiliserade verldens länder styras: centralisationens och sjelfstyrelsens. Det första af dessa systemer består deruti, att man lägger all administrativ verksamhet, till och med i hvad som rör lokala och provineiala angelägenheter, i händerna p: aflönade tjenstemän, beroende af centralstyrelsen, hvilken de oupphörligt och efter samma former öfvervakas och ledas. Detta system delar nationen ut tvenne, till antal och betydeuhet högst olika klasser. Den ena utgöres af några tusen personer, som för valta; den andra af det öfriga folket, som af de förra förvaltas. Det är detta system, ett af 1789 års revolutions resultater, som Frankrike har at tacka för sin storhet, men äfvenså för de talrika politiska hvälfningar, som alltsedan denna tidsperiod skakat landet. Det är klart att, då all verksamhet och all motståndsförmåga är samlad på en ends punkt, det ej behöfs mer än en lyckad öfverrump ling, för att komma i besittning på en gång at mak ten och af hela landet. Det andra systemet utgår från en alldeles motsa princip. Det öfverlemnar vården om de lokala o provinciala ärendena åt ortens netabiliteter, hvilkt genom sin ställning eller sina personliga egenskape erbjuda nödiga garantier; det anförtror med ett orc åt dessa den allmänna förvaltningen i första instan sen. Det är efter detta system som förvaltninger är organiserad i England, i Preussen och i fler: smärre tyska stater. Visst är, att sjelfstyrelsen ä det minst kostsamma förvaltningssystem, på samm: gång äg befriar regeringen från det tunga ansvar