Aftonbladet – 12 juni 1858, sida 2

ligast vara, att svenska slöjdföreningens skola, med de understöd, som staden Stockholm åt denna läroanstalt anslagit, samt med inventarier ochssamlingar, oförtöfvadt hembjudes åt staten; mot vilkor att för inventarierna och samlingarne erlägges 7500 rdr rmt, eller mindre, i fall de skulder, hvilka föreningen i och för skolan iråkat, kunna-med mindre summa betäckas, och att regeringen, på sätt lämpligast synes, drager försorg om skolans upprätthållande, ledning och tidsenliga utveckling i samma riktning som hittills, så att hon allt framgent förblifver en för sig fristående, sjelfständig läroanstalt för industriens arbetare; der undervisning i konst och: vetenskap; tillämpade på slöjderna, meddelas: på tider, som äro för arbetaren lämplige; och bibliotek med samlingar fortfarande hållas för allmänheten tillgänglige! minst lika ofta som hittills; äfvensom att, i följd häraf, direktionen icke går i författning om valaf föreståndare eller lärare vid skolan förr, än denna fråga blifvit afgjord; hvarjemte vi befullmäktiga innehafvaren häraf att vid svenska slöjdföreningens sammankomst, der öfverläggning om samma fråga förekommer, uti här angifna syftning, föra vår talan. Stockholm :i Maj 1858. En insändare i Postoch Inrikestidningar har i går afton tagit till orda med anledning af hvad i föregående artiklar 1 och 2 blifvit anfördt. Författaren vill svara på ett och annat af det mycket lösliga innehåll af nämde insändaåres uppsats: 1) Ins. ger författaren rätt uti åtskilligt, i synnerhet hvad ankommer oegentligheterna uti föreningens nuvarande förhållande till skolan, men ogillar både det resultat, hvartill författaren vill komma cch det sätt, hvarpå han dit sträfvar. — Vi äro således öfverens om premisserna; men slutsatsen utfaller olika. Hvarföre har det ej behagat ins. att angifva några skäl, hvarföre han tror, att slöjdskolan skall bättre uppblomstra såsom en stadens anstalt, än såsom en statens anstalt. Ins. behagade tillika observera, att författaren satt båda delarne i fråga. 2) Ins. menar att det är ingen brådska med slöjdskolans reorganisation, och yttrar till och med sin förundran öfver att man kan anse skäl till skyndsamhet vara för handen. Ins. har sjelf upplyst om ett mycket starkt skäl till den allra största skyndsamhet, då han säger, att frågan icke kan lösas på det sätt författaren föreslagit utan ständernas mellankomstp.. Skall nu denna mellankomst ega rum vid nästa riksdag — och detta har för författaren icke synts allt för brådstörtande — så är verkligen ganska angeläget, att utan tidsförluster vidtaga de preliminära åtgärder. som äro nödvändiga för att regeringen skall kunna framlägga ett utförligt förslag för riksdagen. Den, som aldrig så litet känner gången af officiella förhandlingar af denna natur, vet nog hur fort ett år förlöper. 3) Ins. menar, att slöjdföreningens inflytande på skolans angelägenheter icke bör vara så absolut som nu, men likväl icke bör endast beräknas efter penningebidraget, då föreningen har och enligt sakens natur bör hafva många tillfällen att göra skolan personliga tjenster, som också ega sitt värde. Förf. bör ins. vara öfvertygad derom, att han sjelf (författaren) mycket väl känner både sakens natur och de personliga tjensterna; och att han i det väsentliga af denna punkt är af alldeles lika tanke med ins. 4) Ins. beskärmar sig öfver föreningens skuld, hvilken likväl uppgår till-omkring 5 gånger föreningens egna årliga bidrag, och hvars betalande sätter direktion och förening så mycket myror i hufvudet. Lycklig den, som har ett lätt sinne för affärer! 5) Ins. tyckes. vilja mot skolans föreståndare göra en anklagelse för skuldens tillkomst. Bland annat talar han om inredningen af ett föreläsningsrum, der likväl inga föreläsningar i vinter hållits. Förf. skall högligen råda ins. att, innan han häremot framkastar dylika saker, något rådfråga direktionsprookollerna, Kvilka torde Kunna gifva all Möjlig upplysning i det ifrågavarande afseendet. I annat fall: kunde han blottställa sig för beriktiganden, som torde blifva mindre: angenäma. 6) Ins. säger, att slöjdskolans nuvarande föreståndare vill blifva en sratens embetsman,. — Förf., som känner slöjdskolans föreståndare väl, vet att han vill ingenting sådant; men att han vill skolans förkofran, hvilken icke är möjlig utan statens mellankomst. 7) Ins: insinuerar, att nämde föreståndare liksom endast skulle trakta efter fasta på embete och lön. Förf. tillåter sig säga, att en sådan insinuation är gemen, ifråga om en porson, som först alldeles lönlöst och sedan för så ringa ersättning som slöjdskolans föreståndare skött sitt kall på ett sådant sätt, att ins. sjelf. säger detta höra till vår tids sällsyntheter; : 8) Irs. förgrymmar sig öfver att man vågat ens anställa en jemförelse mellan aflöningarne för slöjdskolans--och teknölogiska institutets lärare. Förf. känner ingen annan måttstock härvidlag än arbetets gqvantitet och gvälitet. ÄTo dessa lika, så fitins i sakens natur intet skäl, hvarför läraren skulle-solika aflönas. Och om än slöjdskolans vetenskapliga garantier — med hvilket dunkla. uttryck väl icke kan menas annat än slöjdskolans lärare: krafter — i ins;s tanke icke äro jemförliga med institutets, så bör väl detta åtminstone icke gälla de lärare, som undervisa på båda ställena, såvida man icke genast-blir ett ve: tenskapligt ljus, när man får på sig en professorseller annan uniformsrock, Förf., som har en stor aktning: för lärdom, önskar och hoppas likväl — med afseende på båda de ifrågavarande läroanstalternas praktiska syfte — att hrr professorers (eller hvadtiteln-må vara) lärdom icke måtte vara alldeles otillgänglig för all slags mätning. : 9) Ins. låter förstå, att sista eleven skall rymma fältet, i fall nuvarande föreståndareti