Aftonbladet – 12 juni 1858, sida 2

de; det här är vackra verser, verkligen så vackra, att Apollo sjelf måste ha inspirerat er; om ni skrifvit bättre. Det kan jag verkligen icke hoppas, svarade jag med en något skrymtaktigt undergifven tot. Signor Lanzi såg på mig två gånger, för att, såsom jag förmodar, utforska hvad som kunde Vara rätta meningen med mitt svar, och derefter fortsatte han att läsa: Jag lät honom fortfara en stund, tillåtande min medtäflare att ifrigt insupa det beröm som flödade öfver honom och hvari jag sjelf instämde genom åtskilliga utrop af beundran. erefter, begagnande tillfället af ett uppehåll, förorsakadt genom svårigheten att taga reda på ett svårläst ord, steg jag hastigt upp och sade: Om ni tillåter, signor, kan jag bespara er mödan att läsa manuskriptet till slutet: IHvad menar ni? frågade signor Lanzi med någon förundran. Jag menar, att verserna, som ni gör er besvär att läsa upp ur manuskriptet, finnas allesammans prydligt tryckta här, — och hållande upp den ariklagande boken, så att den väl:syntesj började jag att läsa högt fortsättningen af prinsens poem. Den stackars ynglingen var nära att svimma: Låt mig se bokenty: uttopade professorn med vred uppsyn; och sedan han em ständ jemfört afskriftenmed originalet, blef han röd i ansigtet af harm och vände sig tillprinsen. Det här är i sanning ett nedrigt streck, utbrast -han och-Kastade med förakt ifrån sig! de stulna verserna, det är ett ovärdigt skälmstycke emöt--er medtäflare och en bestämd skymfemot er professor. Prinsen; darrande och nedtryckt, bemödade; sig med tårar i ögonen att: framstamniaen ursäkt: ; Tighb dundrade signor Lanzi befallände,