Aftonbladet – 12 juni 1858, sida 2

sade han till mig hånleende, när vi kommo tillbaka från en promenad. Jag mins dem ieke utantill, svarade jag; ni får höra dem snart nog. Kunde vi icke, fortfor prinsen, tillägga någonting till vadet? Jag bedrar aldrig, genmälde jag; och att slår vad med den man är säker att öfvervinna är bedrägeri. Hvilken grannlagenhet! utropade han, utbristande i ett hånskratt. Hansskamlöshet var för mig ett bevis att han verkligen hade afskrifvit. Bral tänkte jag. Sväll så mycket du behagar, stackars groda i fabeln! I morgon kan du vara säker på att spricka. Ändtligen kom den afgörandestunden, Sedan uppläsandet af lexorna och insamlingen af skriföfningarne försiggått, tog signor Lanzi uti sina händer de två vigtiga manuskripten. Mitt var hopbundet med ett blått band, prinsens med. ett rödt. Ett balfqväfdt Ahl af spänd uppmärksamhet och nöje gick igenom hela klassen, Vi sköla börja med att läsa upp prinsens komposition, anmärkte professorn. Som han är den utmanade, är detta hans rättighet. Prinsen steg upp och-sade med en ton af fullkomlig trygghet: Jag har skrifvit alltsammans! på orimmad vers; jag ansåg att det bäst öfverensstämmer med ämnets värdighet Mycket bralsvärade signor Eanzi och började läsa högt, medan jag, med mina ögon fästade på den af: mitt bord dolda boken, läste tyst hvarenda rad som professorn uppläste: Prinsen hade icke gjort sig möda attförändra ens ett. epitet; jag tror till och med att. Kan hade afskrifvit hvarje komma. sNå välj signor:Eorenzo, sade professorn; stannande vid slutet af första sidan och vändande sig till mig med sitt vanliga småleen