Aftonbladet – 8 juni 1858, sida 2

blick öfverse hela rummet och vaka öfver att ystnad och ordning icke blefve störda. Jag måste tillägga, att prefettos ledsamma !och förslafvande pligt var så dåligt vedergäld, att ingen annanän en fattig stackare af det lägsta presterskapet skulle ha emottagit denna befattning. Det var vanligtvis män utan bildning eller kunskaper af något slag och de rättfärdigade ganska väl vårtskoluttryck, att deras tonsur vär tagen såsom en fribiljett för attundantagas från plogen ellerkonskriptionen. I denna skolanstalt vistades jag i fem långa år, och Gud förbjude ätt det skulle vara mitt uppsåt att lemna. någon detaljerad redogörelse derför! De två första kunna uppsumeras på följande sätt: Mycken uselhet till själ -och kropp, skafsår, stryk, ett fult, argt ansigte fordrande något omöjligt arbete, och ett täckt, ljuft anlete småleende mot mig hvarje torsdag (dagen för besökande) samt till min outsägliga tröst hviskande till mig ord af ömhet och uppmuntran. Lika så lätt och summariskt må de två nästpåföljande åren omnämnas, genom att säga att min ställning långsamt men jemnt blef bättre, att de arbeten, som gåfvos mig, gradvis blefvo mindre omöjliga, deruppå temligen lätta, derefter mycket lätta, att jag fick en vän, och, under tidens lopp, blef en person af någon betydenhet i vårt lilla samhälle. Det temte och sista året allenast återstår, om hvilket jag ber om lof att få litet mera utbreda mig. De åtskilliga händelserna under denna tid af mitt skollif lemna migett tills fälle att ge ett allmänt begrepp om det då för tiden 1 Piemont följda uppföstringssystemet, och torde tilläfventyrs bli af något intresse åtminstone för dem bland mina läsare, hvilka i sina mogna år behållit den dyrbaraste gåfva — förmågan att ännu en gång vid tillfälle bli barn och för en stund känna såsom sådana. ANDRA KAPITLET. Fyra år ha förflätit, och det lilla barnet i förra kapitlet har växt tillen tretton års gosse —