Aftonbladet – 29 maj 1858, sida 2

ENE SE ERE ONT ber rs Nej, du har i sanning aldrig förstått mig, Gösta; ty om du det gjort, hade du icke sårat mig så som du gjort, svarade Ebba med fasthet, ehuru hon darrade i hvarje led. Jag var bra fåfäng och djerf, då jag trodde, eller rättare sagdt lät förleda mig-att tro, det den lysande baron Gösta Nordenborg med sitt bjerta kunnat fästa sig vid mig, en sjuttonårig, obetydlig landtflicka. Jag trodde att det var min kärlek du önskade: vi missförstodo således båda två hvarandra och äro ingendera utan skuld Ebba reste sig för att gå, men nu avek henneg styrka, och utbristand i tårar, nedsjönk hon åter i soffan, . Nordenborg hade föret bleknat under en känsla af harm; nu betraktade han med vördnad den unga älskande flickan, som, oaktadt all:sin kärlek, dock ville offra den för att bibehålla aktningen för sig sjelf. Slutligen bröt han dock tystnaden och frågade: Du vill således? Jag vill ingenting, jag förmår knappast tänka redigt, utbrast Ebba med en ton af den djupaste smärta, Min far skall lemna dig mitt svar. Och med dessa ord lemnade hon sin upprörde fästman. 7; Under det hon gick, hade hon tappat en blomma, som hon tagit ur en bukett, den Nordenborg. dagen förut skickat benne, och med hvilken hon under detta deras samtal mekaniskt sysselsatt. sig. Denha upptog Gösta hastigt, betraktade den med. en vemodig blick om skyndade att gömma den, då han hörde brukspatronens tunga steg. 2 ; Ånyo gaf fröken von Appel folket ett riki ämne tillsprat, då-hon ett par dagar efter det sista samtalet med Nordenborg, tillika med sin far, lemnade staden, såsom man med mycken säkerhet visste; till följd deraf att