Aftonbladet – 8 maj 1858, sida 2

fal. Knappast någon af våra berlinska pianospelerskör kan få sådana egenskaper i sitt spel, som denna unga dam, hvilken blygsamt ännu kallar sig elev. : Hon spelade Chopins svåra konsert i F-moll med adel och poesi i uppfattningen samt öfvervann med säkerhet en mängd tekniska svårigheter, så att det sköna verket kunde göra sig fullkomligt gällande. Ännu mera glänsande framträdde dessa egenskaper i Beethovens tankedjupa sonat op. 110, ur hvilken fugan löste sig klar och utpräglad, äfvensom i Kullahs ljufva salon-etude Psyche op. 88. De framperlande pianissimopassagerna och drillerna voro af ett egendomligt behag, och om än crescendo-öfvergångarne ofta icke voro fullkomligt riktiga i sin stegring småningom till forte, så var dock det senare städse genomgripande, fullt och kraftigt, liksom ock pedalens användande var sparsamt, men städse effektrikt. Men må nu också konstens skönaste blommor vinnas af den unga talangfulla damen, sedän hon besegrat den på törnen rika begynnelsen. Kurir från Landsvägen. Af ORV. ODD. Hamburg den 25 April. (Forts. fr. gårdagsbladet.) Detta är pass-polisprefekturen i verldsstaden Paris, och detta är det sätt, hvarpå folk af alla klasser, som befinner sig i den olyckliga belägenheten att skola resa från staden, behandlas af den kejserliga passordningens upprätthållare. Detta är parisermanår och fransk humanitet. Hvar och en, som eger ett pass att i Paris viseras, blifver a priori betraktad som misstänkt; hvad säger jag? som skyldig, som skurk och bedragare, som konspiratör och invecklad i attentat, som majestätsförbrytare och knappast värd att lefva dygnet öfver! Att under kejsar Napoleon och general Espinasse skola ha sitt pass polisbehandladt, det är att i minst tre timmar skola sitta på förbrytarebänken under uppsigt af en rå soldat och nödgas tacka allra ödmjukast till att man ej slutar med att bli kastad utför trapporna. Jag har berättat detta för att visa er, hurusom det napoleonska kejsaredömet, odrägligt dans le fond, ovärdigt Frankrike, ovärdigt vårt århundrade, äfven i blotta formen är förhatligt till en sällan annorstädes uppnådd grad, och huru det ej ens eger skenet af utvärtes anständighet. För öfrigt märker ni detta i mycket annat, än i den kejserliga polisprefekturens. sätt att gå tillväga; jag har en gång, då jag gick min vanliga väg öfver mellangården i Palais Royal, blifvit af ett par soldater med bart huggande svärd Hejdad och skingrad, endast derföre att jag i min närsynthet kommit att gå för nära intill kejsareparets. — tomma vagnar, hvilka der höllo, medan deras majestäter jelfva voro uppe på besök hos farbror Jerome. En person af mina vänner blef på samma sätt nyligen af polisen kategoriskt undanförd frin den kKkejserliga inkörseln till Tuilerieslottet, der Fan ett ögonblick råkat stanna för att vänta på passande tillfälle att komma öfver Rue de Rivoli, ett experiment, som vanligen ej är det lättaste för alla de otaliga vagnar, hvilka der oupphörligt jaga fram och tillbaka om hvarandra. Brutaliteten, illa döljande en evig hemlig bäfvan, har i Paris trädt i stället för den gamla belefvenheten i de franska sederna, öfverallt det den allmänna ordningens intresse skall bevakas, och makten sårar i hvarje ögonblick, äfven då den icke precist hugger. Fransmännen tåla detta — hvad vi och andra icke en minut skulle tåla — men de tåla det som vilddjuret tåler tämjarens hårdhändta behandling, intilldess det åter finner frihetens obevakade ögonblick; hela verlden inser, att detta allt skall komma surt efter, man bar rätt att med bäfvan emotse denna efterräkning, men enhvar, som haft tillfälle att på nära håll betrakta förhållandena i Frankrike och Paris, synnerligast efter den 14 Jan., skall finna det i högsta grad naturligt, att ifrågavarande efterspel i sanning måste blifva af temligen argt slag, och hvad jag vet är att i den stund Paris åter reser sig, icke ville jag vara polissergeant, icke heller af les cent gardes, icke ens innehafvare af Napoleonsmedaljen. I fall en välgörare i denna stund gåfve mig 10,000 franes med det alternativ att jag skulle resa till Paris om igen eller till S:t Petersburg, jag valde obetingadt Nevastaden. Hvad Tyskland angår, är det för närvarande vid sidan af Frankrike frihetens gyllene land, och sjelfva hannoveranerna ha intet att klaga öfver. De preussiska länderna äro, om män så vill, icke i åtnjutande af något öfvermått af politisk sjelfmyndighet, men Köln. Zeitung skrifver dock med en ledighet, hvarefter man i Frankrike förgäfves suckar, och Kladderadatsch är för en fransman någonting öfverströmmande af oerhördhet,. Mitt första fria skratt på lång tid har jag verkligen haft i Köln, der jag tillfälligtvis finner ett nummer af sistnämda tidning, hvari förekom en liten karrikatyrteckning öfver den franske kejsarens ädelmodiga bandling att medgifva generalerna Lamoriciere och Bedeau tillstånd att återkomma till deras fädernesland. Napoleon ses artigt bjuda Lamoriciere att inträda genom en halföppnad dörr, hvartill generalen lika artigt svarar med det vanliga franska: Apreås vous, monsieur!, Det dräpande qvicka i denna dubbeltydiga fras är sådant, hvaröfver den franska espriten skulle för närvarande få skälfsot; qvickt på detta sätt har Frankrike icke haft lof att vara på många. många år, men i Preussen, det föraktade Preussen, der får man det. j Först under resan har jag erhållit den numera redan gamla underrättelsen om Bernards frifinnande. Jag känner alltså icke af ae erfarenhet den verkan, denna sakens utgång