Aftonbladet – 8 maj 1858, sida 2

entonighet i landskapet ökas ytterligare genom den ständigt följande kedjan af Mokattams platta höjder, som i öster utgöra nildalens gräns. Sådan var vår segling första dagen efter sedan vi lemnat Benisuef, på hvilken vi hunno mer än halfva vägen till Miniebh. Den dagen, liksom alla andra, ty den ena dagen är här den andra temligen lik, voro vi uppe med solen och njöto af den sköna, klara morgonens rena luft. Det finnes ingenting angenämare och mer upplifvande än detta sorglösa lif på tu man hand med Guds stora och fria natur. Då man färdas som vi i detta land, går man under veckor och månader sällan eller aldrig miste om att se solen framträda ur den rodnande östern på en molnfri himmel och sjunka i den glödande vesterns famn, sedan dagens lopp är fulländadt. Dessa alldagliga företeelser ega shär i denna eteriska luft en ojemförlig glans, som ej låter sig beskrifvas och som är hvarje dag lika hänförande. Och stjernornas strålande blickar, tindrande med en oförvansklig klarhet från den mörka natthimmeln, bringa helsningar ifrån andra verldar, som synas dig mindre fjerran här, än i ditt eget land. Dessa lysande verldar i den oändliga rymden återspeglas af den heliga floden, hvars yta krusas af nattens milda, balsamiska flägtar, och de återkastade strålarne sammanflyta i ett dallrande skimmer öfver den vida vattenspegeln. Det är herrligt att på detta sätt lefva ouppbörligen liksom ansigte mot ansigte med jord och himmel, vind och flod. Ett sådant lif spänner själens kraft och höjer tankens flygt, Samt låter en förnyad helsa strömma genom hvarje kroppens åder. Detta ständiga vistande uti en ren och frisk luft af en temligen jemn värmegrad måste vi tillskrifva den Tiligare omsättning af orgas nismens beståndsdelar, söm vi redan bemärkt och som yttrar sig med en alldeles ovanlig