Aftonbladet – 7 maj 1858, sida 3

TEATER. Mindre teaterns representation i förgår till förmån för hr Kinmansson gafs för fullt hus. Det nya stycke, som dervid uppfördes, kalladt Handelshusen Lecardonel och Peponet, tycktes ganska lifligt slå an på åskådarne. Det är en komedi i fem akter från franskan, skildrande, i flera delar ganska lifligt och träffande, ett af vår tids sociala lyten: börsvingleriet. Bland de medel, som blifvit uttänkta för att möjliggöra stora och vidtomfattande företag, egnade att främja folkens materiella förkofran och andliga utveckling, har väl knappast något burit större och rikare frukter än den tillämpning, som associationsiden vunnit genom de moderna aktiebolagen. Men som på hvarje tafla måste finnas icke blott dagrar, utan äfven skuggor, så företer äfven denna sida af den moderna sambhällsutvecklingen sina ganska mörka skuogpartier. Det är dem författaren till ifrågavarande stycke velat framhålla, och ehuru man hos oss icke har någonting fullt motsvarande det parisiska börsspelet, har likväl just den si-ta tiden äfven hos oss företett så mycket af temligen närbeslägtad natur, att stycket ofelbart måste anses äfven härstädes hafva en viss nå propos, som skall väsendtligen bidraga till den framgång det efter all anledning kommer att röna, fastän det visserligen icke, betraktadt i sin helhet, kan anses såsom något konstverk af högre ordning. Hufvudpersonen i stycket är bankiren Lecardonel (hr Stjernström). Redan sedan många år tillbaka fullständigt ruinerad genom en kompanjens rymning, försöker han likväl genom alla möjliga utvägar hålla sig uppe, alltjemt smickrande sig med hoppet att någon lycklig spekulation skall verkligen sätta honom i besittning af den rikedom, hvaraf han .så länge icke egt annat än skenet. Genom de oförsyntaste fukter och konstgrepp besviker han sina fordringsegare och förstår att; då de som hårdast ansätta honom för utbekommande af sina fordringar, så vända spelet, att de i stället gifva honom nya försträckningar och derigenom bereda honom tillfälle att fortsätta de halsbrytande operationer, hvilka endast störta honom allt djupare i förderfvet och sätta allt flera medmenniskors förmögenhet och välfärd på spel. Under denna sträfvan, att till hvad pris som helst hålla sig uppe, blifva honom slutligen inga band heIga; allting uppoffras för det enda målet: ännu någon tids möjlighet att undvika en katastrof; som under sådana omständigheter ovilkorligen måste medföra skam och vanära. Uti hr Peponet (hr Fr. Deland) har författaren tecknat ett annat species af samma slägte. Hr Peponet är i besittning af en ganska respektabel förmögenhet, sammanskrapad gehom idoghet och sparsamhet. Gnidare af naturen och till den grad, att han vid valet af make åt sin dotter är beredd att obetingadt antaga den, som nöjer sig med minsta hemgiften, låter han likväl, af ett omåttligt begär att hastigt föröka sin rikedom, förleda sig att på äfventyrliga spekulationer våga hela sin förmögenhet. Dessa båda hufvudfigurer äro tecknade med rätt mycken omsorg och talang och förläna åt stycket karakteren af en ganska intressant tidsbild. Öfriga mera framstående personer, såsom de båda bankirernas döttrar, Julie Lecardonel (fru Pousette) och Eugenie Peponet (mll Kindahl), deras tilibedjare, kontoristen Thevenot (hr Kinmansson) och målaren Delcroix (hr Pousette), äfvensom deras af fäderna utsedde friare, bankiren Anatole de Varenne (hr Rohde) och arftagaren Raoul Dufaurrg (br Arlberg), äro icke heller illa hållna, men -ha likväl temligen påtagligt syskontycke med dylika bilder i flertalet af moderna franska komedier. Eller hvem känner icke igen denne unge konstnär, som blir sedd öfver axeln derföre att han är fattig och obemärkt, men Som eröfrar ett första pris vid expositiooven och återuppträder omstrålad af ära och rykte; eller denne kunnige och arbetsamme kontorist, som råkat lyfta sina blickar till sin principals dotter, och som afvisas äfven han för sin medellöshet skull, men, eggad af sin