Aftonbladet – 7 maj 1858, sida 3

kärlek, tillkämpar sig genom flit och skicklighet den rikedom, som utgör priset för den lycka han eftersträfvar? Uti intrigbygnad och utveckling förnekar sig icke den: nyfranska skolans kända savoire faire, ehuruväl å andra sidan katastrofen, der författaren, för att åvägabringa den sedvanliga komediupplösningen, låter vinglaren TLecardönel med några ögonblicks häpnad och förödmjukelse försona sitt mångåriga oförsvarliga lättsinne, nog mycket förråder den hos samma skola alltför vanliga slapphet i de sedliga begreppen och föga tillfredsställer den stränga rättskänslan. Anmärkas bör äfven, att en och annan på teatereffekt företrädesvis anlagd scen, såsom t. ex. Thevenots inträde på. scenen i Lecardonels förmente kompanjons skepnad; snarare störer än förhöjer effekten, hvarföre stycket ofelbart skulle vinna på någon liten omarbetning af sådana scener, synnerligast den här påpekade. De båda hufvudrolerna uppbäras mycket talangfullt af hrr Stjernström ock Deland, som förstå att ge relief åt de hufvuddrag författaren hos hvardera velat framhålla. Hrr Pousette, Kinmansson och Arlberg samt mll:Kindahl förtjena äfven loford för det sätt, hvarpå de hvar för sig lösa sina uppgifter. För den temligen talrika personal, stycket i öfrigt erfordrar, synas resurserna icke ha medgifvit fullt lämpliga sujetter i alla roler, men det hela går emellertid med en under sådana omständigheter ganska lofvärd sammanhållning.