Aftonbladet – 24 april 1858, sida 3

FLN jaa re ms H ngen omsider nått ett slut och den if Lindahl förebragta bevisningens fullkomliga haltöshet låg i öppen dag, har han, sådant oaktadt och shuru genom professoren Cederschiölds aflagdw vitt uesmål angifvelsen blifvit beröfvad till och med hvarje sken af sannolikhet, i sitt slutliga yttrande vidhållit att påbörda mig misstanka om den uppgifna brottsligheten samt förment sig hafva derom förebragt sådan bevisning, att jag borde med värjemålsed fria mig från tillmälet. Vid betraktande af dessa, utaf protokollen i målet tillfullo bekräftade förhållanden torde till äfventyrs hos något hvar den öfvertygelsen göra sig gällande, att svårligen ett sargt uppsåt hbs en angifvare kunde mera fullständigt konstateras än i detta fall hos! Lindahl, som, utan att ens-den ringaste anledning finnes att han skulle kunnat genom det uppgifna brottet något lida eller eljest haft minsta orsak att derom taga sig talan, tjugu år efter den tid då detsamma skulle blifvit begånget, först i sin tidning oförskyldt angriper mig med de gröfsta, mest upprörande tillmälen och, härör tilltalad, icke återkallar utan vidhåller dessa, samt derefter går nog långt i arghet att angifva och låta ställa mig under tilltal för brottet samt då han, efter en lång och omständlig ransakning, slutigen befinnes blottad på all bevisning och, till öfserlöd, sjelfva brottets möjlighet blifvit vederlagd, ändock framhärdar i sin tillvitelse och yrkar att vär;emålsed skall mig åläggas och han vara från tillmnälet fri. Men för Stockholms rådhusrätts fjerde delning är allt detta otillräckligt att stämpla en ingifvares uppsåt såsom argt. Sedan jag, derutiunlerstödd af allmänna åklagaren, yrkat ansvar å Lindahl för hans uppsåtligen gjorda och vidhållna falska angifvelse, finner rådhusrätten, i sitt den 15 nästlidne Mars gifna utslag, väl de af Lindahl åbe-opade vittnesmål icke innebära någon bevisningn elter ens innefatta skäl och omständigheter, från hvilka till brottets verklighet slutas må, och frikänner lerföre mig från angifvelsen, men yttrar derjemte, i anledning af mina rekonventionspåståenden mot Lindahl, att ehuru Lindahl, caktadt han inför rätten blifvitföreställd vådan af angifvelsen och varnad för följderna derf, ändock fortsatt och sökt densamma i bevis leda; likväl och som, genom hvad i målet förekommit, icke med visshet kunde antagas att Lindahl, med öfvertygelse om Fredrika Mendelsons oskuld, emot bättre vetande och för att draga straff öfver henne gjort och fullföljt angifvelsen, kunde Lindahl icke svårare anses än att han, med stöd af 2 i 60 kapitlet missgerningsbalken, fälldes att böta trehundra daler silfvermynt med etthundrafemtio riksdaler riksmynt eller, i saknad af tillgång dertill, undergå tjuguåtta dagars fängelse vid vatten och bröd samt att dessutom afbedja sitt brott offentligen inför rätten. Rådhusrätten har således icke funnit Lindahl hafva handlat falskeliga och af argt uppsåt,, emedan det icke skall kunnat med visshets antagas att Lindahl med öfvertygelse om Fredrika Mendelsons oskuld, emot bättre vetande och för att draga straff öfver henne, gjort och fullföljt angifvelsen.. Hvad slags mvisshets rådhusrätten fordrar i fråga öm bedömandet af en persons uppsåt vore visserligen af intresse att veta, då visshet om en annans uppsåt med sin gerning alltid måste blifva Gud och gerpingsmannen sjelf förbehållen, samt för andra menniskor, äfven domare, i alla tider endast den utväg stått öppen att af omständigheterna bedöma den större eller mindre sannolikheten för ett ondt uppsåt eller frånvaron af ett sådant. Men ännu större uppmärksamhet förtjenar rådhusrättens här uttalade mening, att för antagande af argt uppsåt hos en angifvare skulle fordras att han haft öfvertygelse om den angifnes oskulds. Man plägar annars antaga såsom en orubblig grundsats för all lagstiftning och lagskipning, att hvar och en skall anses oskyldig tills han blifvit om brott öfvertygad. Med en rätt tillämpning af denna grundsats torde det öfverensstämma, att en angifvare, som icke vill anses handla af arghet, skall, innan han uppträder, hafva åtminstone så mycken objektiv visshet om den angifnes brottslighet, d. v. s. så mycken laga bevisning, att han derpå kan grunda någon öfvertygelse om den angifnes skuld. Härigenom kommer onekligen angifvarekallet i en mindre fördelaktig ställning än den rådhusrättens åsigt skulle åt detsamma bereda. Ty efter denna vore det angifvaren nog, till befrielse från ansvar för arghet, att han ej med visshet saknat öfvertygelse om den angifnes oskuld, något som hos angifvarenaturer lätt inträffar och vida skiljer sig derifrån, att angifvaren bör hafva ej blott öfvertygelse, men på skäl grundad öfvertygelse om den angifnes skuld. Saknar han en sådan öfvertygelse, då måste han också anses handla emot bättre vetande, så länge det obestridligen är hvarje samhällsmedlems rättighet att af samhällets öfriga medlemmar anses oskyldig, intills lagligen gällande skäl för motsatsen finnas. Slutligen är det ej utan sin ganska stora märkvärdighet, att rådhusrätten förklarar att Lindabl icke kunde antagas hafva angripit mig för att draga straff öfver mig,. Man kan således hos rådhusrätten ange personer för lifssaker och få derom ransakadt, utan att afsigten är att befordra dem till straff, om de befinnas sakre. Är meningen kanske att Lindahl gjort angifvelsen endast för att lemna mig tillfälle bevisa min obrottslighet? Eller, om jag befunnits saker, skulle Lindahl, som nu på inga skäl och ingen bevisning yrkat att mig måtte ådömas värjemålsed, kanske hafva underlåtit att framställa påståenden om straff? Eller skulle rådhusrätten då hafva förklarat, att som rådhusrätten ej hade visshet, om angifvelsen afsett att få mig befordrad till straff, blefve jag från sådant fri? I sanning, rådhusrättens skäl lemna vidt fält för mångahanda slutsatser och föga ledning för hvar de verkliga grunderna stå att uppleta. Dock någon ledning härför lemna väl handlingarne i målet, och jag torde längre ned dertill återkomma. Måhända har det lyckats mig att gifva några skäl för det tvifvel jag trott mig kunna och böra framställa mot riktigheten af rådhusrättens fjerde afdelnings lagtolkning. Alltför väl inser jag dock att emot en sådan auktoritet fordras större krafter än mina. Jag har derföre sökt förskaffa mig något, att så säga, auktoritetsstöd emot rådhusrättens i det öfverklagade utslaget uttalade mening, och jag vågar hoppas att ej hafva sökt förgäfves. Trågan gäller, om jag ej misstager mig, betydelsen af orden falskeliga och af argt uppsåt i 1 Saf missgerningsbalkens 60 kapitel. Som bekant, är 1734 års lag hufvudsakligen en kodifiering af den äldre rätten, och den bästa och tillförlitligaste ledning för dess tolkning fås genom kännedom om tidigsr. gällande stadgandens föreskrifter. Bekant är ock, att förfäderna, måne om helgden af.ett godt namn, voro emot ohemula angifvare måhända mindre menskligt sinnade än Stockholms rådhusrätt, och jag hoppades derföre, att icke i deras lagar, i den rätt som lefvat och gällt före 1734 års lag, skulle kunna säknas all ledning för bedömandet när en angifvare lagligen måste antagas hafva handlat falskeliga oeh af urgt uppsåt. En sådan ledning saknas ej heller. Redan 20:de och 43:dje kapitlen tingmålabalken af landslagen gifva vid handen, att den som angrep annan ERA EL ma Ean eder för att gifva dem en vink, att nu skulle gycklet begynna, och gick fram samt rörde vårdslöst vid mössan, eller rättare sagdt vid den svarta, sträfva hårluggen, som till hälften bortskymde hans panna — han kunde ej rätt lägga af den fordna fängelsehelsningen. Talade ni om Harry Gray, sir? sade han. Ja, jan, svarade gentlemannen lifligt. Vet ni något om honom? -— kan ni gifva mig nåFEN