Aftonbladet – 24 april 1858, sida 3

sig med lifvet. Han hade guld, — guld för hvilket han syndat svårt, och han hade under den långa sjöresan gjort upp med sig sjelf att njuta deraf, söka upp Bet och börja föra ett aktningsvärdt lif. Är min son ombord? frågade den främmande med darrande röst kaptenen — Henry Gray ? Gray! Gray! upprepade befälhafvaren på James Watt. Nej, intet sådant namn fins på listan. : Den vördnadsvärde herrn syntes blifva alldeles öfverväldigad af ledsnad, och lutade sig för ett ögonblick mot masten, bredvid hvilken Ben Sneder och hans sällskapsbröder stodo. Han betäckte ansigtet med sina händer, som det syntes för att dölja utbrottet af sorgen öfver sin felslagna förhoppning; kanske också för att mellan de lätt åtskilda fingrarne taga en hastig öfversigt af passagerarne. Detta är verkligen ett sorgligt missräknanden, sade han slutligen med bedröfvad röst; jag var så säker att min stackars gosse skulle komma med ert skepp. Han skref till mig så säkert derom. Åh, bevare mig! utropade han med låtsad öfverraskning, se båten har rott tillbaka. Ja, det är mitt fel alltihop! Jag var så säker på att möta honom, att jag beslöt mig för att åtfölja honom fram till dockorna. Med vanlig sjömanshjertlighet bad kaptenen honom icke oroa sig häröfver, försäkrade att han var mycket välkommen att stanna qvar ombord och gjorde en ursäkt för det han måste lemna honom. Ben, som hört hvartenda ord, tyckte det skulle vara ett lustigt upptåg att skämta en smula med presten. Hans erfarenhet af lifvet hade ingifvit honom bestämd antipati mot hela ståndet. Han körde således tungan mot kindbenet, blinkade åt dem som stod närmast