Aftonbladet – 23 april 1858, sida 2

bed rara ang ör TD DV rt VAAN AR RN från sig? Jag tror för min del, att det häri ligger ett alldeles afgörande svar. Den egentliga medelklassen bibehåller naturligtvis altid sin stereotypa karakter af kärlek till det bestående, detta vare sig snart sagdt huru som helst, men i fråga om en revolution, hvad betyder. den mot summan af de fraktioner, hvilka verka i stället för att hvila, och hvilka, om än eljest endast minoriteter, samlade bilda en ofantlig helhet och i det afgörande ögonslicket vända om förhållandet och konstituera ig till den verkliga massan för momangen? Förhållandet med befolkningen på landet är ännu mindre. garanterande än det med medelklassen i städerna. Dessa millioner, genom hvilkas röster Napoleon blef kejsare, tillhöra honom alldeles icke längre, om de ens någonsin tillhört honom. Det är inom denna klass likgiltigheten råder såsom ett -hufvudelement. Huru och på hvad sätt dessa millioner röster åstadkommos, derom skall historien en gång meddela autentisk kännedom utan tvifvel; -på samma sätt, enligt samma metod skall nästa gång en annan kunna erhålla dem fullt ut lika frivilligt?.. Men visst är, att. sedan dessa hederliga bönder nu i fem, sex år gått och förgäfves väntat på den undangömda skatt af 200 milliarder?, till hvilken Napoleon III — enligt hvad dem i sin tid försäkrades — erhållit nyckeln i arf efter Napoleon farbrodern (en saga, som verkligen bland annat hade satts i omlopp öfver hela landet!), hafva de börjat! änna sig liksom litet svikna i vissa rosenröda förhoppningar om minskade utlagor, om honung ytande i bäckar, om guld utströdt på landsvägen, och skattmästaren har en gång för alla förlorat i deras ögon det mesta af sin prestige.? Men — skall det naturligt nog blifva invändt — om det verkligen så är, att den nuvarande regimen i Frankrike eger nästan intet att lita på, om ej på detta garde (hvars ystematiska kurtiserande från Samhällets höjler uppväckt inom hela den öfriga armån. så. mycken jalousie), om det är så, att missnöje och opposition i hemlighet finnas i de allra fiesta klasser och endast likgiltighet i de öfriga, att revolutionen i sjelfva verket är färdig att lika gerna i morgon som i öfvermorgån utbryta öfver hela landet, och att, om an lägger örat till marken, man förnimmer gonting liknande det dofva mumlet af en ångkittel, färdig att springa i luften, huru är det då möjligt att kejsardömet kan fortfarande bestå och att det bestått ens. så länge? Jag medger att detta faktum är för mig, som för väl de feste, en gåta och en förblufrande anomali, men en ledning till dess förslarande skall måhända finnas i det följande. Det är obestridligt att inom Frankrike mäktiga elementer äro parata till att vid första pliga anledning öppet bryta med hela detta kejsardöme, hvilket ett ögonblick blifvit endast som en nödfallsutväg. accepteradt af den sjelfständigare, tänkande och upplysta delen vf nationen; man icke blott känner trycket af denna styrelse vid hvarje rörelse man försöker, vid hvarje steg man vill uttaga, men man inser att hela Frankrike är inför verllens ögon, genom att längre fördraga detta verkliga ok, förnedradt och bortsuddadt; man nser, att den rol, det franska folket för närvarande spelar, på ett skärande sätt kontrastesar mot den, hvilken det förr med så mycsen 6clat uppburit såsom framskridandets och len politiska utvecklingens förkämpe; man liler och våndas under denna tanka och denna sänsla, och man önskar allmänt ett slut härpå. 3land alla de: partier, hvilka mera allvarsamt ch bestämät hafva en sakernas förändring tör ögonen, äro som alltid republikanerne de tan tvifvel mest vigilanta och de, hvilka — vär timman slår — äfven skola vara mest verksamma, möt andra mest hänsynslösa, men ifven för. egen del till offer mest beredda. Öfverhufvud och i allmänhet taget tror jag ifven att republikanerna skulle ha en obestridd chance för sig, så framt ej en omständighet trädde i vägen. Republiken, å la bonne heurel — hör man ofta yttras af personer, hvilka sjelfva tillhöra de mindre avancerade fraktionerna, — endast vi vore säkra på att den i det afgörande ögonblicket egde sådana ledare, , som behöfvas för att taga rörelsen i sina händer och förekomma hvarje -urartande till en terrorism; men hvar har ni dem? Denna invändning har sin vigt. Det är visserligen icke omöjligt, att. äfven dessa ledande krafter i hemlighet någonstädes finnas och att de, just när det gäller, skola uppstå och bemäktiga sig affärerna med kraftig hand, men lika visst är att för ögonblicket har man icke en id om hvilka och hvar de äro. Inom lahdet sjelf hafva af lätt insedd orsak inga republikanska chefämnen i de sista åren kunnat göra sig bemärkta och kända; inom en munkaflad press har deticke kunnat ske, inom ett burleskt skuggparlament lika litet. De gamle republikanerna hafva till: största delen bortspelat sina kort; för flyktingarne i London kan man ega vissa sympatier, men man finner ej i deras leder mannen, qui facietp... Ledru. Rollin, denne vanligtvis i utlandet såsom någonting titaniskt och öfverväldigande betraktade man, är — enligt allmänna omlömet af de hans landsmän, hvilka känna honom — en hjertans beskedlig man, stor i sina föresatser, vacklande, obeslutsam, eftergifven så snart det gäller; den lille Louis Blanc är en man af eld och energi, men med detta för öfrigt en komplett fantast och, så fort det blir fråga om konkreta ting, omöjlig. Dessa tvenne exempel bland de bästa. Vid sådant förhållande är det ej förunderligt att, om äfven mängden, stäld i valet mellan ett kejsardöme, som är godtycke och förnedring, och mellan. en republik, som torde kunna förutses bära inom sig en under många år samlad harm, skulle principielt luta åt det senare alternativet, den likväl denna gång betänker sig litet längre, än om den på förhand kände och egde att sluta ST kring vissa anförare, i hvilkas talang, medborgerlighet och heder den hade något slags garanti för att den icke, sökande republiken såsom en förnuftie och med landets intressen öfverens-.