Aftonbladet – 21 april 1858, sida 3

olfvet och sprang upp med henne i vagnen; e båda andra följde hans exempel. Den stackars unga qvinnan hade svimmat. Skrik, tjut och rysliga eder af pöbeln hade nu verkligen uppväckt Gog ur den dvala de plågor han utstått hade föranledt. Den kris doktor Bawning fruktat, hade inträffat; feber var i hans blod, yrsel i hans hjerna, men midt under denna förvirring igenkände han sin gunstling, afdånad i Dicks armar. Hon är död! suckade han; död! De hafva mördat henne, snyftade Euphrasia, hvars mod redan längesedan gifvit vika. Det var förfärande att se på Gog; det ena ögonblicket flammade hans ansigte af den våldsammaste yrede, det andra var han blek som ett lik. Han rusade ut ur vagnen, fattade en sönderbruten tältstång, störtade fram emot de blodtörstiga bofvarne och anföll dem med ett så vildt raseri, att de skyndade undan som skrämda får då vargen brutit sig in ibland hjorden, Fåfängt ljödo deras top på misskund; det fruktansvärda vapnet fördes med en så förfärlig kraft, att hufvuden och armar krossådes deraf; aldrig hade han, under sin helsas dagar, utvecklat en sådan jättehk styrka. För hvarje slag uttalade han Pets namn. Då Ben Sneder såg hvilken oväntad utgång saken tagit och han dessutom blifvit uppskrämd genom det slut Miller fått, flydde han. Dick skickade en kula efter honom, men den träffade honom ej. Pöbeln utanför tältet började nu ropa att kommissarien och polisen hade kommit tillbaka. Angriparne försökte att komma ut ur tältet, men innan många lyckats deri, hade Gog, som kände sina krafter gifva vika, raglat emot stången, som ii tältets. midt uppehöll dess tak. Han grep omkring: den med alla sina återstående krafter, ryckte upp den, och