Aftonbladet – 21 april 1858, sida 3

må intränga uti och Kungöra sig i alla Jordelifvets förhållanden samt . sanningen. allt mer Jutbreda och -befästa sig. Man ser, att här dfattade man icke — såsom åtskilliga af vår kyrkas män under de allmänna religionsfriÅ hetsöfverläggningarne sökte framställa saken — den kristna sanningen såsom en overksam dpassiv mening, hvilken väl ingen kan förmena dnågon att hysa inom sig, men den man dock ickemå ega rätt att bekänna, långt mindre Fan för andra, utan såsom en inre kraft, d hvilken just till följd af denna sannings höga J innehåll och betydelse nödvändigt måste drifva hvar och en, som blifvit fattad af densamma, att uppbjuda all sin förmåga, att hon må blifva I predikad och spridd, förstådd och tillämpad. Med denna frågas afhandlande sysselsatte man dsig den första dagen, sedan synoden först blifvit öppnad med: predikan och åtskilliga helsningstal blifvit hållna samt berättelser afgifna. Och som sitt enstämmiga beslut uttryckte församlingen sina hjertliga sympatier för hednamissionen såsom en hufvuduppgift för evangeliska kyrkans praktiska -lifsyttring, under det man likväl ansåg för tidsenligt att öfverlåta denna stora och välsignelserika verksamhet åt fria föreningar och sällskaper. Rörande den evangeliska katoliciteten, hvilken andra dagen blef det förnämsta ämnet för öfverläggningarne, hade den bekante frisinnade geheimerådet Bethmann-Hollweg först ordet, och höll ett längre, högst lärorikt och underhållande föredrag i detta vigtiga ämne. Vi torde, hvad sjelfva orden evangelisk katolicitet vidkommer, först böra upplysa åtskilliga bland våra läsare, att härmed förstås en helt annan katolicitet eller. allmännelighet än den, hvilken den romersk-katolska kyrkan åberopar sig. Talaren erinrade härvid först om de olika skiftningar det religiösa lifvet i Tyskland undergått, från den i århundradets början uppkommande känslokristendomen eller den s.k. romantiken intill våra dagar; huru man nu mera icke satte sin kristendom i blotta; känslor, samt huru man också nu mera ifrån de små församlingarne eller föreningarne i samma mån vändt tillbaka till den gemensamma kyrkan, som man, i stadgad öfvertygelse om det som till hvars och ens egen salighet hörer, erkände för en pligt att: arbeta på sina bröders själar och fortplanta evangelii välsignelser till: kommande slägter. I afseende på den anda, som uti denna evangeliska kyrka bör vara rådande, erinrade han om det. i Wittenberg 1848 slutna brödraförbundet, att-erkänna som en medlem af densamma hvar och en, hos hvilken antingen blott de begynnande rörelserna eller den : mognade frukten af oe kristligt lif äro att spörja, utan hänsyn fill hvilket kyrkoparti han i öfrigt må höra, på det, så mycket på oss ankommer, ett heligt mannasamfund, hvilket icke är bundet vid någon trosartikel eller afspärradt genom några statuter, hvilket sträcker sig-så vidt, som andan blåser och barn födas: Herren utaf morgonrödnadens dagg, såsom ett äkta allmänneligt band må genomgå alla kyrkans afdelningar ochförena alla .medsitt ges mensamma osynliga hufvud. Endast uti förbindelsen ad detta sitt osynliga hufvud, i tron på honom och i bekännelsen af honom fan den sanna evangeliska kyrkan hafva sin väsentligå enhet; — en enhet, som icke erfordrar. någon bokstaflig läroenhet, utan tvärtom har skiljaktighet och sjelfständighet hos sina medlemmar till vilkoret för sitt lif och sin utveckling, då deremot allt falskt, på lagen sig stödjande kyrkodöme, konseqvent fullföljdt, drager till Rom. Som kännetecken på denna äkta evangeliska kyrka anförde talaren vidare, att hon endast kämpar med andens vapen, i kärlek, och tålamod, för uppnåendet af sina höga ändamål. I samma anda yttrade sig äfven alla öfriga talare, bland hvilka alla; med undantag af en enda, voro prester, de flesta med en hög anställning och ett frejdadt namn inom kyrkan, som t. ex. dr LDLiebetrut och dr Nitsch. Häraf ser man tillika, att, hvilket öfvertag uti vissa stater den kyrkliga reaktionen haft på de senare åren, hon dock icke förmått förqväfva den rätta evangeliska andan, samt huru denna nu mera tyckes omfattas till och med af flertalet bland kyrkans män. Men efter debattens slut tog ordföranden i denna session hr Stahl till ordet i hans bekanta ny-lutherska -kohfessionella riktning, hvilken vill göra helå kyrkoväsendet till ett blott utvärtes reglemente. Dock under detta föredrag inträffade en episod. Vid -talarens yttrande, att -Luther fulländat reformationsverket, ja kanhända i månget fall gått för långt, blef hän afbruten af flera röster, hvilka ifrågasatte; huruvida ordföranden hade rätt att sjelf utlåta sig -i saken. Men sedan genom denna opinionsyttring något buller och en kort tillfällig diskussion hade uppstått, erfor han likväl af pluraliteten den artigheten, att få fortsätta sitt tal till: slut. Ej mindre intressanta voro debatterna den tredje dagen, då frågan om den inre missionen förhandlades. Den utaf denna mission så synnerligen förtjente dr Wichern hade härvid först ordet och höll ettföredrag rörande densamma. Af detta såväl som af de öfriga förhandlingarne finner man, att man i Tyskland, åtminstone numera, icke förstår med inre mission detsamma, som man hos oss förstått dermed. Den kristendom, som man der genom densamma i söker upplifva, är icke något trångsinnadt, dystert, ljusskyggt, sjukligt och sekteriskt läseri, utan en sund, lefnadsfrisk och allvarlig kristendom, som på intet sätt är fientlig emot vetenskap, filosofi och konst. -Tvärt-1 om beklagade dr Wichern, att teol. studiosi icke nog fördjupa sig uti Hegel och Schleier