Aftonbladet – 19 april 1858, sida 3

gp Imperf., och på flera andrä ställen (se 1:sta Språk-arti remål. — Olyckligtvis kommer dock den vetenskapkeln i Aftonbladet den 11:te Febr.) Detta är derföre på samma gång. ett öfverflöd, ledande till en onödig mängd af former, och en fatligdom, ett sträfvande att, som ordspråket säger, vilja och icke kunna! E. L. fortfar de första ljud, som frambragtes af menniskorna, voro namn på naturföremål, som visade: sig, för deras yttre sinnen. Substantiverna skulle således vara det första slag af ord, som uppkommit i språkenas begynnelse. Det är i sanning — en vigtig upplysning! Månne den dock håller riktigt streck? Det kan väl för ett ytligt betraktande förefalla troligt, att Substantiverna varit de äldsta ord, men satsen torde dock vid närmare påseende befinnas vara ytterst vågad! — Om man blott dömmer om språkenas uppkomst — detta invecklade ämne — efter den oskyldiga erfarenhet, som kan hemtas från barnkammaren, så kan det väl föcefalla troligt, att liksom barnet nu lär sig attförst af allt säga: mamma, pappa, namnam, stol, bord, docka, 0. s. v. så skulle äfven menniskorna, ispråkenas I barndom, först uppfunnit namn på sådana yttre föliga språkforskningen, grundad på undersökningen af, joch jemförelsen emellan, de äldsta oss bekanta språk, till helt andra resultater. Bela den vidsträckta språkfamilj, som kallas den Indo-Europeiska, härstammar från ett gemensamt urspråk. Det språk, som sannolikt ligger detta urspråk närmast, är Sanskrit. På jemförelsen. mellan detta språk och några, med det nära samtidiga, grundar den nyaste språkforskningen hufvudsakligen sina uppgifter om språkenas urtillstånd och uppkomst. — Den första början till språk har, enl. densamma, hvarken varit substantiver eller adjectiver eller werber; utan enkla enstafviga ord, — jag talar alltid om den Indo-Europeiska -språkstammen — hvilka, hvart och ett för sig,isig innefattade den obestämda ubstraktionen af det grundbegrepp, som ligger, mer eller mindre, undangömdt i en hel klass af, sedermera uppkomna, verber, substantiver och adjektiver. Dessa enkla ord kallar man rötter. De hade. ingen egentlig, för oss uppfattlig betydelse; dock med en stark lutning åt det verbala hållet, hvarföre man kommit öfverens om att kalla dem verbal-rötter. : Dessa rötter var i Sanskrit omkring 2000 st. Ur dessa verbalrötter härstammar visserligen både verber och nominer, och ej ur hvarandra, utan jemsides så att säga såsom syskon; dock så, att verbet ligger roten närmast i formelt hänseende; emedan -— bland andra skäl — ur flera rötter verbets presens kan. directe konjugeras endast genom vidhängandet af personaländelser. Ursprungligen böjdes verbet sannolikt genom efterhängande af verkliga, och fullt utförda bersonalpronominer. Dessa förkortades och stympades, så småningom, för beqvämlighetens skuld, och blef sålunda slutligen endast personaländelser af en konsonant eller två. I Sanskrit kan ännu deras pronominalnatur fullkomligt igenkännas. Det fanns: ännu en annan klass af rötter; dessa kallar man pronominalrötter. Ur pronominalrötterna uppspringer närmast pronominer och partiklar; men genom föreningen mellan dessa pronominalrötter och de verbala — såsom mellan kropp och själ — får verbalrotens abstrakta begrepp liksom lif, och öfvergår till verkliga nominer, både substantiver och adjektiver. I många fall kan allt detta visas. med, till nästan fullkomlig visshet gränsande, sannolikhet; i andra endast genom analogier göras troligt. Kanske skall jag nödgas återkomma till detta invecklade ämne längre fram. För denna gång stannar jag här. Jag har blott velat till vår tidningspublik återkasta denna lilla brutna glimt af det mäktiga lärdomsljus, som ur Bopps skritter strålar mot läsaren. Kanske skall det locka någon att närmare studera saken. Jag hänvisar derföre till Bopps -Vergleichende Grammatik, Kapitlet om rötterna m.fl. st. Ej mindre vågad torde vara den tillämpning, som Ernst Ludvig derefter gör af sin åsigt om Substantivernas förstfödslorätt: mångas, fortsätter han, af dessa namn, — (dessa förmenta ursprungliga substantiver) — hafva icke heller i formen någon bestämd skilnad mellan enhet och flerhet. Så heter. det t. ex. ett träd, flera träd, ett vatten, flera vatten, ett berg; flera: berg, ett! horn; flera horn o. 8. v. Det kan man kalla ett hornslut! Låt oss höra hvad vår största; nulefyande, språkforskare, J. E. Rydqvist, säger om sådana försök att på rak arm afgöra om språkenas urtillstånd -och uppkomsten af deras böjningar, och de grundorsaker, som dervid varit verkande: (Sv. Spr. Lag. 1:sta.B. s. 491) Snart tyckes man böra komma till den öfvertygelse, att någonting så ursprungligt, som den redan vid språkets första historiska inträde fullfärdiga verbalflexionen, ej kan tydas ur ett nytt språks-förevarande :daningar; icke ens ur ett enda fornspråks.. Endast genom sammanställning af flere gamla tungomål, i närmare eller fjermare skyldskaps-leder, kan man vinna en säker utgångspunkt... Hvad Rydqvist här säger om verbal-böjningens ursprung torde med allt skäl kunna tillämpas äfven på den Substantiva, äfvensom på sättet att om dess orsaker kunna framlägga något annat än de aldra lösligaste hugskott. Hvad serskilt angår deklinationen af dessa förmenta ursprungliga substantiver, som E. L. har upptäckt: berg, vatten, horn 0. 8. v.,, så låt oss nu skärskåda litet närmare denna deras påstådda saknad af serskild: form för pluralis: Då visar sig, att i den Skandinaviska grenen af vår stora språkstam, nästan alltid neutrer af stark böjning har nominativen lika i singularis. och pluralis; -men, om Hr E. L. tagit litet reda på förhållandet i vårt fornspråk, så skulle han straxt funnit, att de derför ingalunda har hela singularen och pluralen lika. Ej ens genitiven, hvilken för dessa ord nu är lika i Sing. och Plur., var det då! Se här deklinationen af: två slag af neutrer, som i vårt fornspråk hade Nomin. (och accus.) Sing. och Plur. lika. (Sv. Spr. Lag. 2:dra B. s. 17.) Sg. N. netG. net-s — D. net-ile) Ace. net minn-i(e) minn-is (es) minnri(e) minn-i (e) Pl. N. net G net-ia — D.net-iumliom) Ace. net minn-i (e) minn-a minn-um (om) minn-i (e) Som E. L. torde se, finns här en hel del skillnader mellan singular ochplural, fast icke i nomin. (accus.) — En sak till torde han benäget ge akt på, neml. att det ej fordom var, såsom nu, endast starka neutra på konsonant, utan äfven de på vokal, som följde denna regel. . Bland serskilt dem på — e (i) finnes dock en hel mängd, som är af abstrakt betydelse såsom t. ex. minne, uppförande, åminnelse, yrelse 0. s. v. alla den tiden neutrer (Sv. Spr. Lag. dra B. sid. 129—130) hvilka således ej torde förefalla honom lika ursprungliga, och på barnets ståndpunkt uppkomna, som berg, vatten, horn o. s. V.s och som derför i anledning af denna sin tidiga uppkomst kunde sakna plural. — Om E. L. sedan blott slår några blad tillbaks i Rydqvist, så finner han (sid. 9), att i Möso-Göthiskan, det äldsta kända urspråket för den : Germåniskt-Skandinaviska grenen, deåsa samma neutrer, hvilka i vår moderna svenska ej gör någon skillnad mellan obestämd singular och plural; men hvilka, redan i vårt fornspråk visats) egå en sådan skillnad — utom i Nomin. och Accus. —I deremot i Möso-Göthiskan har ingen kasus i Singul.; likå med -den motsvarande kasus i plural; t.:ex. S. G.; N. vaurd (ord,) G: vaurd-is, D. vaurd-ay A. vaurd, V. Ivaurd, — Pl, N. väurd-a, G. vaurd-e, D. vaurdam; ÅA. vaurd-a, V. vaurd-a. — Vill Hr E. L.gå ända tillbäks till källan, till Sanskrit, så får han se!