Aftonbladet – 15 april 1858, sida 2

Paris med synnerlig framgång gifvit Gretry Richard Lejonhjerta? och Nicolo Isouards Joconde? hafva ej heller på den Stockholmska repertoiren, såväl Kongl. teaterns som Mindre teaterns, saknats namnen: Gråtry, Dalayrac, Mehul; Nicolo Isouard, Della Maria m. fl. Hos oss var det egentligen under förra teaterstyrelsen som en ktörjan härmed gjordes genom återupptagandet af Måehuls förträffliga operett ?Målaren och Modellerna?, som då gaf ett så särdeles lyckligt resultat ehuru, redan då, för sex år sedan, den numera aflidne skådespelaren Söderberg tycktes vara nästan den ende, som hade traditionen i behåll, huru dylika operetter förr gåfvos och rätteligen böra gifvas. Om man emellertid vill uppställa alltför stränga fordringar på ett fullkomligt återgifvande af dessa operetter, tro vi, att man skulle göra den goda saken att åter bringa dem till lifs på scenen en ganska slät tjenst. För vår del måste vi tillstå att vi lifligt glädjas åt hvarje försök i denna väg, likasom åt att finna, det de deri medverkande artisterna, ehuru måhända alltför mycket öfverlemnade åt egna hugskott, med hvarje representation, såsom nu senast varit fallet i Joconde, göra framsteg, om vi också icke böra undertrycka den förmodan, att äfven en första representation skulle lemna långt färre skäl till anmärkningar, om de respektive artisterna egde. en rätt noggrann ledning och dem gjordes en pågoda skäl motiverad framställning af ej mindre hvad till rolens dramatiska uppfattning, framsägande och aktion hörer, än hvad beträffar de fina nyanser och vexlande uttryck, hvilka till följd af musikens anda, framförallt i en sådan operett som Joconde, tagas i anspråk, men hvilka anspråk, man måste billigtvis medgifva det, blifva desto svårare att med ens uppfylla, ju mindre man haft tillfälle att göra sig rätt förtrogen med en musik af sådan art, och ja mera man fått egna sig åt den operastil, hvari en konstlad sentimentalitet och en uppskrufvad pathos täfla om väldet. Redan vid ett föregående omnämnande af Joconde ha vi varit i tillfälle att högeligen prisa dess musik, hvaraf de utmärkta egenskaperna med hvarje förnyadt åhörande framträda i klarare dager och väcka ett allt mera varmt intresse; ty om äfven de många spirituella melodierna redan första gången lifligt tilltala åhöraren, äro de dock så talrika och för karakteren af hvarje solo, duett; trio eller större ensemblesak så egendomligt betecknande, att man, välljudets behag oberäknadt, väl behöfver höra dem omigen för att rätt kunna sentera, huru de med sin liflighet och friskhet öfverallt kasta en förhöjande och förskönande glans öfver den dramatiska situationen, hvars ideala uttryck de äro. Mer än ett ställe i Joconde erinrar, ehuru på fullkomligt sjelfständigt sätt, om Cimarosas musik, med hvilken framför allt den utmärkt vackra duetten emellan Mathilda och Edile, som följer omedelbart efter ouverturen, har en innerlig förvandtskap. Men icke blott för melodisk rikedom, äfven för ett väl afpassadt och smakfullt orkesterackompagnement utmärker sig Joconde,. Nicolo Isouard eller, såsom han i Frankrike kallades, Nicolo de Malte, emedan han var född på Malta, uppfostrades i Paris och skulle just ingå i franska krigsmarinen, då den stora revolutionen utbröt och omintetgjorde detta förslag. Hans far bestämde honom då för handeln, och den unge Nicolo sändes till ett bankirhus på Malta. Nicolo, som redan hade en afgjord önskan att blifva dramatisk kompositör, förskaffade sig emellertid undervisning i harmoniläran af den-gamle Michael Angelo Vella samt fick äfven under malteserordens kapellmästare, Azopardi, studera fugan efter gamla italienska skolans traditioner. Fadren, som ville att hans son skulle glömma musiken, skickade honom derpå till ett handelshus i Palermo; men äfven här yppades tillfälle för Nicolo att under den berömde Amendola få fortsätta sina studier och bilda sin smak genom bekantskapen med Leos och Duärantes yppersta verk — af hvilka, jemte flera andra af de gamle italienske mästarne, man i parentes sagdt här på en senare tid fått ingenting höra, med undantag af de särdeles intressanta protbitar, som förekommo vid de af hr kamereraren Boman för några år sedan hållna föreläsningar öfver musikens historia. — Efter att ha lemnat Palermo blef Nicolo ånyo anstäld hos några tyska bankirer i Neapel, äfven der fortsättande sitt älsklingsstudium för Sala, tilldess han genom furstinnan Belmontes bemedling af Guglielmi erhöll åtskilliga råd och upplysningar med afseende på den dramatiska kompositionskonsten, hvarefter han, ehuru emot sina föräldrars önskan, för alltid öfvergaf handeln, förutan hvilken fasta beslutsamhet å Nicolos sida musikens annaler skulle haft intet att förtälja om denne spirituelle kompositör, som under några år var pariserpublikens förklarade gunstling, men som vid 42 års ålder nedsteg i grafven, efter hvad man vill påstå till följd af ett något oregelbundet lefnadssätt under de sista åren, hvilka äfven förbittrades genom Boieldieus utnämnande efter Måehul i Linstitut de France, hvilken plats Isouard äfven aspirerade. Det berättas, att den till fientlighet gränsande rivalitet, som efter Boieldieus återkomst ifrån Petersburj 1811 uppstod emellan honom och Isouard, eggat denne senare att i sin Joconde och Jeannot och Colin uppbjuda all sin förmåga för att öfverträffa Boieldieu. Huru härmed än må förhålla sig, anses nämde operetter ännu i dag såsom Isouards yppersta, om än hans Cendrillon såväl här som i Paris visat sig vara den mest populära af dem alla. ; ES ar ARGA