Aftonbladet – 10 april 1858, sida 3

och med mr Hackabut Stark, som brukade skryta med att han fruktade hvarken menniska eller skallerorm, fann det rådligast att vara höflig emot dem. Inom otroligt kort tid röjde han af ett bord för deras beqvämlighet och serverade dem de drycker, som de med stoj och larm begärde. Man kunde aldrig få se ett afskyvärdare sällskap. Fängelsernas afskum, Norfolk-öns lägsta brottslingar kunde knapt jemföras med dem. Det fanns hos hvar och en af dem detta skick af fräck skrytsamhet, som den förhärdade brottslingen gerna antager; hvarenda mening de yttrade var späckad med eder, som vi ej vilja profanera läsarens öra eller dessa blad med att anföra. Miller steg upp och gick rätt fram till bänken, der Dick och hans följeslagare sutto. Nykomne? sade han. Sam gjorde ett jakande tecken. Varit nyligen i England? Kommo med sista skeppet.n När då? För omkring en månad sedan, svarade Dick och bjöd honom en cigarr, som han nåligt mottog; vi hade en svår resa.n Sett mycket af landet? 5 Vi begåfvo oss direkte ned till grufvornan, Svarade Sam, för sin vän. Flere af Millers skara samlade sig omkring dem; bland andra äfven en stark, bredaxlad karl, omkring fyratio år gammal. Det låg något obeskrifligt listigt i de små grå ögonen, som han med en orolig, forskande blick fästade på de unga männen, som om han velat sepomskåda dem; hans panna var låg och illbakasluttande och det öfriga af hans ansigte till hälften doldt af ett tjockt och stubvigt skägg. Viljen I spela med 0ss? frågade anföraen och lät dollarsstyckena skramla i fickan. När vi varit så lyckliga vid gräfningen som ni, svarade Sam leende; nu är kassan klen och master Hackabut ger ej kredit. Viljen I dricka med oss då? Tillbudet antogs och Dick och hans vän