Aftonbladet – 10 april 1858, sida 3

befunno sig första qvällen efter sin ankomst vid samma bord som några af de öfverdådigaste sällar i hela kolonien. Sam öfverträffade sig sjelf för att roa dem; han sjöng muntra visor och berättade så kostliga historier, att långt innan de tänkte på att skiljas åt för natten, hade Miller föreslagit honom och Dick att förena sig med dem. Vi skola tänka på saken, sade den senare; ännu är allting så främmande för oss, att vi ej veta hvad vi skola besluta oss för. I tyckens vara rika; vi äro fattiga, men kunna ej tåla att ligga någon till last. Förenen eder med oss, så skolen också I. blifva rika, sade bofyen; lyckan har ännt aldrig svikit oss — eller hur, gossar ? tillade han och såg sig omkring. Nej, aldrig! ropade de i korus. Jag kan väl tro, sade Sam med låtsad enfald, att I veten bästa platsen att söka guld ? Jo, säkertI var svaret. Detta svar åtföljdes af en blinkning, som framkallade ett stormande skratt af hans kamrater. Tillbudet att förena sig med dem förnyades med någon enträgenhet. Vännerna gåfvo alltjemt samma svar: att de skulle tänka på saken — ett svar som tycktes tillfredsställa alla, utom mannen med de forskande, grå ögonen och det halfväxta skägget. Några få dagar derefter sade Dick och hans vän sin nye bekante, att de voro hågade att förena sig med hans sällskap. Tillbudet antogs, ehuru ej så begärligt, som det blifvit framstäldt; antingen Millers vänskap kallnat under tiden, eller han fått något skäl att misstänka deras afsigter. Vi måste vara på vår vakt, sade han åt hvar och en af sitt band: Ben Sneder säger att de äro spioner på Oss. Sneder var namnet på den korte och bredaxlade mannen med de lurande ögonen. För att göra honom rättvisa, gjorde han allt som stod i hans makt att visa sig behaglig för sina nya bekanta, hvilka mötte hans vänskaps