Aftonbladet – 10 april 1858, sida 2

vid riksdagen. Östgötha Correspondenten meddelade nyligen en insänd artikel med anledning af de medaljer, som blifvit tilldelade vissa riksdagsmän inom bondeståndet, i hvilken ådagalades, att det vere svårt att förklara de motiver. som göra sig gällande vid utdelandet af slika belöningar och att den vanliga följden -hittills varit att de sålunda belönade derigenom förlorat sina kommittenters förtroende. I ett senare n:r af Östgötha Correspondenten finner man en redaktionsartikel rörahde Östergötlands riksdagsmän af bondeståndet, ur hvilken vi meddela följande, såsom förtjent af allmännare uppmärksamhet: Genast vid riksdagens början visade det sig, att äfven inom bondeståndet eftersträfvyades en allenastyrelse af de äldre riksdagsmännen. De uppgjorde alla listorna till utskottsvalen, insättande sig sjelfva i de förnämligaste utskotten, hvilket, med afseende på deras större erfarenhet i ärendenas gång och behandling, också var ganska riktigt. Först när riksmötet någon tid fortgått, bemärktes, att alla utskottsvalen, och företrädesvis valen till det allra vigtigaste: statsutskottet -— blifvit uppgjorda med hänsigt till jernvägsfrågan — också den onekligen vigtigaste vid hela riksmötet. Inom bondeståndet har tillförene sparsamhet med statsmedlen utgjort en dygd. Nu, då det ständigt upprepades: allt för jernvägarne,, så bibragtes de sparsamma jemväl i detta stånd den föreställningen, att man borde passa på och bereda sådana orter, som blifvit intagna uti jernvägssystemets trollkrets, jernvägar, medan ständerna voro i farten, ty om en, i andra frågor ofta visad omkastning skulle en annan riksdag inträda, så vore dock de provinser, som nu blifvit tilldelade jernvägar, under tak,. Det varendast genom förespeglingen att en bibana skulle dragas från Katrineholm nedåt Norrköping, vidare genom södra Östergötland och Småland, som östgötarne mangrannt läto förmå sig, dels att votera så stort anslag till den södra banans fortsättning, dels till Stockholm-Katrineholmsbanans påbörjande. Men sedan anslagen till dessa banor beviljats — hvilket var hufvudsaken — så läto dessa banors målsmän bibanan genom Östergötland helt enkelt falla. Då intressena korsa hvarandra, kastas ofta tacksamheten öfver bord. Östgötarne blefvo svikna; de ha dock endast en för långt drifven godtrogenhet att förebrå sig. Det fordras i allmänhet en en kraftfull karakter, för att, då man svikes, bryta med de svekfulle, särdeles då dessa ändock bebålla valutan. Derföre, och huru besynnerligt det än kan förefalla, höllo sig de flesta östgötarne troget fast vid det gamla partiet i bondeståndet, som icke försammade att godtgöra sveket mot provinsen, genom personliga ynnestbevis åt de besvikna representanterna. Sålunda insattes Lars Magnus Knutson till fullmäktig i riksgäldskontoret, Magnus Månsson till statsrevisor 1858, Anders Persson till statsrevisor 1859, Johan Johansson till revisor i bankodiskonten och Carl Gustaf Cederskog till statsrevisorssuppleant 1859. Genom dessa anställningar blefvo de för hela riksdagen med säkra band — tacksamhetens — fästade vid det parti inom bondeståndet, hvars chef var den förslagne Ola Månsson från Skåne, som till adjutant, eller kanske rättare till fiskal, antagit Petter Jönsson från Träslända. TI alla för regeringen ömtåliga frågor, då särskilt vigt lades derpå, att desamma icke af bondeståndet skulle afslås, var det alltid de begge sistnämde, som gingo före i striden, och gemenligen försummade sällan de här ofvan anförde östgöta riksdagsmännen, lifvade af den stora personliga tacksamheten, att antingen instämman med, eller åtminstone rösta med Ola Månsson kompani. En helt annan ställning intogo de trenne nykomna riksdagsmännen från Östergötland, nemligen Jonas Andersson, Peter Carl Andersson och Anders Peter Andersson. Visserligen blefvo äfven de bedårade af hoppet om östgötajernvägen, och i den stora jernvägsstriden verkade de i samma syftning som länskamraterna; men de tillhörde dock för hela riksdagen det sant liberala partiet, hvars chef var den gamle bottenärlige, öppne och modige Pehr Sahlström, hvars åsigter -de delade, och i hvars yttranden de oftast instämde. De erhöllo också icke någon slags utmärkelse af det styrande partiet, och de hänfördes till brandkåren, emedan äfven de deltogo i de liberala sammankomsterna under grefve Ankarsvärds ordförande på Lilla sällskapet, hvarest de vigtigaste riksdagsfrågorna diskuterades. Det är intet tvifvel derom, att ganska många för landet vigtiga frågor skulle erhållit en helt och hållet annan utgång, om bondeståndet, lifvadt af samma sjelfständighet som förr, varit enigt och med fasthet uttalat sin vilja. Vid ingen riksdag, sedan 1809, har bondeståndet haft å många trumf på handen som vid den sista, välförståendes i början af densamma; men vid ingen ha de i högre grad än nu kastats bort på hackor. Beträffande insändarens funderingar rörande orsaken till och framtida verkningarce af de guldstämplar för medborgerlig förtjenst, som ett par af östgötariksdagsmännen nyligen erhållit, så är i detföregående redan antydt huru belöningar inom ståndet utdelas för välförhållande och medgörlighet. Tages i betraktande att ingen enda riksdagsman, tillhörande den liberala eller, rättare sagdt, oppositionella fraktionen i bondeståndet, erhållit guldmedaljen för medborgerlig förtjenst, och att detta nådevedermäle allt intill denna riksdags början ålldeles icke ökade innehafvarens anseende inom ståndet, att dessa medaljer icke ens alltid burits af dem, som dermed blifvit hugnade — ja, att riksdagsmän, som erhållit sådana sedan riksdagen slutats, fått sig grannlåten tillstäld af fjerdingsmannen i orten, så är det förvånande att någon sjelfständig riksdagsman ens vill mottaga en så tvetydig utmärkelse. Möjligen kan en dylik grannlåt högre uppskattas i sådana orter, der valmännen stå på en lägre bildningsgrad; men icke der de stå högre. Tillser man, hvilka de äldre riksdagsmän äro, hvars medborgerliga förtjenster icke blifvit hallstämplade med guldmedalj, så finner man att Pehr Sahlström, Tobias Lind, Anders Ericsson från Elfsborgs län, Erik Ersson från Gefleborgs län, förre vice talmannen Per Eriksson, Lars Rasmusson, Carl Dablgren, Anders Persson från Örebro län, Per Nilsson från Skåne, Johan Persson från Upsala län, Olaus Eriksson, Per Erik Andersson — alla hvar för sig utmärkta representanter, några derjemte strängt konservativa, sämtlige äro i saknad af den ifrågavarande utmärkelsen, hvaremot den tilldelats nästan uteslutande sådane män, som stå dessa efter i en sjelfständig riksdagsmans egenskaper. Noga räknadt har guldmedaljen icke tilldelats mer än en enda ärlig oppositionsman — Nils Larsson från Jemtland — men hans förmåga är så eminent, hans in