Aftonbladet – 10 april 1858, sida 2

hennes ansigte var blekt — ej af sjukdomens, men af sorgens blekhet, och hennes sylflika, sköna gestalt var vissnad såsom en blomma, planterad i en hård och opassande jordmån. Han hade ej hunnit betrakta henne mer än ett ögonblick, då hans barndoms lekkamrat kastade sig i hans armar, gömde sitt ansigte med barnsligt förtroende vid hans axel och hviskade: Se ej så på mig, Dick! Jag kan ej ens uthärda att du skall bevittna min förnedring. Förnedring! upprepade ynglingen med den djupaste rörelse; tag tillbaka detta ord; var rättvis emot dig sjelf; det är blott lasten som förnedrar, icke olyckan. Förnedring! Kan du tro mig vara nog orättvis att sammanlänka detta ord med en renhet såsom din. Lyft upp ditt hufvud och se på mig, Petp, fortfor han; får jag ej se dig le, så låt mig åtminstone finna att du fortfarande betraktar mig med förtroende. Det finnes, vid Gud, ej en laglig, aktad maka i England — icke ens min egen mor, om hon ännu lefver, som jag har större aktning för, än dig, du stackars oskyldiga, bedragna offer för en hjertlös vällusting. Dessa få ord tycktes utöfva den tröstande verkan talaren åsyftat. Pet började åter känna aktning för sig sjelf. Hon drog sig sakta ur hans armar, såg blygt upp i hans ansigte och började häftigt gråta. Jag förstår dina tårar, Pet, och kan gråta med dig), sade hennes vän, men jag fattar icke din blygsel. Låt mig aldrig, nej aldrig mer höra detta frhatliga ord. Du har ej kysst mig ännu. Skall en syster taga emot sin bror så kallt? Ack, om min son icke bedömer mig så mildt som du, snyftade den stackars unga modren; om han i framtiden förebrår mig, så skall mitt hjerta brista. Frukta icke detta. Du skall uppfostra honom väl; med god ledning och en ädel natur, fördömer sällan ett barn sin mor.n Himmelen gifve,, suckade Pet, matt din förutsägelse må besannas