Aftonbladet – 9 april 1858, sida 3

tan af dåliga exempel och fattigdomens frestelser, var falskt. Arma Pet!, hviskade Dick; hon, så ren, så god! Jag kan icke gråta, mumlade Sam; tårarnes källa är förtorkad inom mig. Då denna upptäckt gjordes, utmanade jag den fege bofven, men han vägrade att möta mig. Jag var icke hvad verlden kallar en gentleman. Han har ljugit, tillade han med ett bittert löje, begått mångfaldiga bedrägerier, hånat ett heligt sakrament, men han var rik, kunde nämna både sin far och farfar och visa monumenterna på deras grafvar, och så räknade icke verlden så noga med hans feghet och brott. Men kunde du icke hafva anklagat honom ? Anklagat honom! Åh jo. Och skyldrat med min stackars systers skam och olycka, och fått pengar! — uselhet — för en; förbrytelse som ett helt lif ej kan försona. Pengar för hvad som är öfver allt värde — en stackars flickas sinnesfrid, hennes förkrossade hjerta, hennes tårar — lagen skulle tilldömt oss det, men vi förakta det, till bedragarens förvåning säkerligen. Är det möjligt, sade Dick, djupt rörd vid den sorgliga berättelsen, att Georg Selwin var en sådan niding? Kalla honom vjd hans rätta namn), svar rade Sam, sir Mark Raymond.) Mark Raymond! upprepade den förre. Och Georg Selwin äro en och samma person, fortfor hans vän. Jag visste det ej förrän du lemnat England. I ett tillstånd af sinnesrörelse, som lättare låter tänka sig än beskrifvas, sprang hans åhörare upp från stolen och började gå af och an i rummet. Ett par gånger försökte han uttala Marions namn, men orden dogo på hans läppar. Jag har trott, sade han med osäker röst,