Aftonbladet – 8 april 1858, sida 3

De lyssnade, och hörde tydligt en häst galoppera. Hästarne hafva slitit sig lösa, tillade han. De samtalande drogo försigtigt tältöppningen åt fsidan och gingo ut i fria luften. Stora massor af skyar rullade långsamt fram öfver himmelen och en. och. ånnan stjärna strålade klart. Blixtarne fortforo med något uppehåll, men åtföljdes ej längre af det för: färliga dundret, hvilket tycktes liksom skaka jorden i sina grundvalar. Vid ett af dessa flammande sken sågo de hästarne, som de enligt sin tro bundit säkert innan de gingo till hvila, liksom ursinniga springa omkring I dalen: Vi måste med hvad risk som helst taga fast dem, sade Dick; vår egen säkerhet beror derpå. ; Hans mera erfarna följeslagare förklarade för honom att detta försök, vid denna stund, skulle blifva utan gagn; men. att de .om mörgonen säkert skulle finna dem inom ett par mil från sin hvilöplats; den enda svårighet de hade att befara var dröjsmål, Då det slutligen började dagas, skingrade sig de resande åt olika Kåll, för att söka sina hästar, Ehuru vildt landet var, hade de ingen fruktan att komma vilse från sin mötesplats, då den höga kulle, vid hvars fot de uppslagit sitt tält, tjenade dem till föreningspunkt. Gossen Jack kände sig ytterligt illa till mods att ensam intränga i skogen; ban var icke ålls rädd, sade han, men hän tyckte den såg så otreflig ut; alls inte lik skogen vid Crowshall. Hans kusins skämt förmådde honom slutligen att beherrska sin fruktan, och han gick, åtföljd af den ena hunden. Som våra läsare kunna förmoda, aktade sig den stackars. gossen väl att aflägsna sig långt ifrån tältet, der han tillbringat hatten; hvar: femte minut vände han sig om, för att för