språkskicklighet angår, så hafva vi Af pålitliga personer hört, att hr Hoogland 1857 härstädes (i Kristiania), utan att försöka tala norska, hjelpt sig fram med en temligen trög och hackig svenska. Ilvad är det då, som kastat den afgörande tyngden i vågskålen till fördel för honom? Det qvarstår nu af det långa talet intet annat än antydningen om att det hus, hvaraf hr Hoogland är medlem, har större förmögenhet än det; för hvilket hr Egidius är chef. Detta (och äfven vi hafva hört. att det Hooglandska huset skall hafya varit i besittning af en ansenlig förmögenhet) har således varit mer än tillräckligt för att uppväga den förmodligen långt större merkantila och linguistiska skickligheten och en förtjenstfull einbetsutöfning. Till den gråd tyckes förmögenheten icke vara respekterad i sjelfva Holland, som dock i detta afseende är mycket berömdt. Man har åtminstöne låtit en konsul, som under penningkrisen måste göra uppbud, qvi blifva i embetet. Skall denna sak fullföljas i sina konseqvenser, så torde man med tiden komma derhän, att de svensk-norska konsulaterna utbjudas till de handelshus, som styrka sig hafva det största kapitalet: s—L sa